Läsaren får möta de olika ocharmiga karaktärsdrag som kommer upp till ytan vid sorteringscontainrarna, kan skratta och förfasas åt myter och anekdoter från branschen, och chockas över alla bisarra prylar som människor tycker det är rimligt att dumpa lite hur som helst. Samt, såklart, lära sig hur sopor ska sorteras, eftersom i princip alla gör något fel. Men! Är boken humor eller samhällsinformation?
– Kan det inte vara både och? Det kanske är lättare att ta till sig samhällsupplysning om man får skratta också, funderar Ulrika Linder.
Varför är det svårt att göra rätt med skräpsorteringen?
– Det finns inget enkelt svar. ”Allmänheten” är en väldigt stor grupp som ska följa komplicerade regler. Det räcker med att ändra reglerna för värmeljuskoppar två gånger, för att orsaka totalt kunskapskaos. Om väldigt många människor gör samma fel så finns ett informationsproblem. Men hur når man ut med viktig information i vår samtid, där alla väljer sitt eget nyhetsintag?
Här tecknas historien om det underligaste någon lämnat för återvinning: huden från en hyfsat stor krokodil, som tack vare Ulrika Linder och sociala medier blev riksnyhet. Men listan på märkliga ting slutar inte där.
– Nummer två är 17 stycken levande signalkräftor. Det hände en lördag, precis som de flesta konstigheter, eftersom det är så mycket folk och det uppstår en kaoseffekt. Jag hittade ett fiskenät fullt med kräftor i en container. Blödig som jag är ägnade jag sedan en god stund åt att befria de kräftor som fortfarande levde. De fick bo i en gammal bunke tills det var dags att åka hem, varpå jag släppte ut dem i Kvismare kanal. Om någon paragrafryttare undrar så finns det redan signalkräftor där.
Och vad kniper bronsmedaljen i absurditeter?
– Ormsnaps, det har hänt två gånger. Det finns definitivt ett djurtema här. Det verkar vara souvenirsprit från Sydostasien och är helt enkelt en flaska sprit med en inlagd kobra i. Den första gången hade kobran sällskap av små, små ödlor. Mycket speciellt. Och inte helt ologiskt att lämna in på farligt avfall, tänker jag.
Funderar du mycket på hur konstiga saker hamnar på centralen?
– Nej. Jag går mer igång på sammanhanget som sakerna hamnar i när de väl slängts, de bisarra blandningarna som skapas. Är det trevligare för mig att plocka upp felsorteringar ur wellpappcontainern, om de består av små tavlor med affirmationsbudskap?
Känner du aldrig hopplöshet inför mänskligheten på grund av ditt jobb?
– Jo. Det värsta är de riktiga skitgrejerna, som prylar från teknikaffärer. Sånt där folk köper bara för att köpa något. Det är jäkla provocerande med självrörande muggar eller olika hushållsapparater, som muffinsmaskiner och popcornpoppare. Fy fan. Då känner jag att vi förtjänar att gå under som art för att vi är så kortsiktiga och korkade.
”Återvinningscentralen” är fylld med konsumtionskritik mellan fnissen. Inget är inlindat, utan det är pang bom rakt i nyllet. Ulrika Linder serverar inga nya sanningar, inga revolutionerande upptäckter om hur vårt samhälle ser ut, utan det är mer välbehövliga näsknäppar för att påminnas om att vår civilisation bygger på köp, släng, köp.
– Om jag får drömma stort så slutar vi med vår koloniala utsugningsproduktion i det som kallas för låglöneländer. Istället ställer vi om till lokal, behovsdriven tillverkning av saker som vi behöver för att leva. Det är nästan svindlande att tänka på.
Är det bittert att inte kunna ta med sig något hem? En del coolt måste ändå slängas.
– Jag har löst det genom att ta kort på det jag vill minnas, som ett personligt arkiv. Mest känner jag en sorg över att vi inte har en second hand-verksamhet i kommunal regi. Främst för grövre grejer som vitvaror, trådbackar, byggvaror. Det är konstigt att gipsskivor, isolering och virke kostar massor i inköp, och att spillbitarna bara kastas, ett stort slöseri. Vissa kommuner har både second hand och gratishörna, det är bra!
Hur tycker du att din bok passar in i Sveriges historia av arbetarlitteratur?
– I det att jag jobbar på en nivå i samhällsstegen där jag har väldigt många chefer och ingen som jobbar under mig. Det perspektivet behöver utrymme. Fler knegare måste få beskriva sina jobb, vi är trots allt många. Det är extra intressant under coronakrisen. Alla i de samhällsbärande yrkena går till jobbet som vanligt och det enda man läser i media är ”nu när vi alla ska jobba hemifrån”. Vilka är vi i den beskrivningen? Och hur kommer det sig att de viktigaste yrkena har minst att säga till om kring hur deras jobb ska organiseras?
Du är utbildad konstnär. Upplevde du att det var ett nederlag att kliva på det här kneget för sex år sedan?
– Nej, jag var jättepeppad! Alternativet var att fortsätta med fyra ströjobb i veckan helt utan framtidsutsikter. Så känslan av nederlag i relation till konstnärskapet hade i sådana fall redan funnits där ett tag.
Vill du hellre leva på konsten?
– Nej. Jag har ett brödjobb som jag trivs väldigt mycket med och som är givande. Det är också ett sätt att hålla min konst fri. När jag har säkrat försörjningen på annat håll kan jag gå till ateljén och göra precis vad jag själv vill, utan att känna pressen att det ska gå att sälja. Generellt sett är det väldigt få som kan leva på konst som de faktiskt vill producera.
Julens konsumtionspornografi är här. Vad har du att se fram emot i mellandagarna, hur brukar det se ut på jobbet?
– Presentpapper och frigolit sorteras som förpackningar. Säg det till alla du känner!
Ja, hur fan sorterar man frigolit? Och vad gör man med matlådan i plast?
– Om det är förpackningsfrigolit så ska den vara bland plastförpackningarna. Det är ett stort problem att den ofta inte får plats genom hålet och därför bryts sönder och sprids i naturen. Det är svårt, hålen i containrarna är små av en anledning – ingen ska kunna krypa in. Om det är byggfrigolit är det brännbart avfall som man kan kasta på återvinningscentralen. Om matlådan är köpt som en matlåda så är den ett föremål som kan kastas på återvinningscentralen. Vissa kommuner har då kanske en egen container för hårdplastföremål. Men om matlådan är en gammal glasslåda ska den sorteras som plastförpackning.
