Skräcken är här

Skräckgenren har i ärlighetens namn inte utvecklats särskilt mycket sedan Edgar Allan Poes dagar. Som läsare skräms vi fortfarande av svajande kristallkronor, gotiska slott och röster inifrån väggarna. Själv både ser och läser jag osunt mycket skräck men på senare år har jag känt en slags mättnad. Jag har numera svårt att hålla isär skräckfilmerna jag har sett; i princip alla innehåller samma tröttsamma ingredienser. Ett hemsökt hus, en flicka med svart hår över ansiktet och dörrar som oförklarligt slår igen i åskådarens ansikte. Ständigt dessa förbannade dörrar.

Litteraturvetaren Yvonne Leffler förklarar fenomenet i ett bidrag i den nyutkomna antologin Brott, kärlek, främmande världar. I äldre skräckfiktion skymtades monstret på håll, men sedan 1970-talet har det kommit närmare åskådaren. Mer än så; ofta tvingas åskådaren bevittna monstrets angrepp inifrån huvudpersonen. Som åskådare vet vi numera precis hur det känns när zombien tar en tugga av oss eller när ett spöke slår en dörr i ansiktet på oss. Det finns fördelar med detta. Genom att avståndet krymper kan rollerna som förövare/offer problematiseras och skräckgenren användas till samhällskritik (John Ajvide Lindqvists romaner, zombieserien In the flesh). Men det finns också stora nackdelar. Den kalla kåren längs ryggraden infinner sig inte och vi blir inte lika rädda som förr.