Skoningslöst om adoptionsindustrin

I Maja Lee Langvads bok Hon är arg. Ett vittnesmål om transnationell adoption finns en scen som ger mig sömnproblem. Där berättas om en ung sydkoreansk kvinna som jobbar som städerska för en minimilön. En dag blir hon gravid. Kort därefter överger pojkvännen henne och hon slängs ut av sin familj. Förtvivlad söker hon sig till ett hem för ensamstående mödrar som ägs av adoptionsbyrån Holt’s International Child Agency. Där blir hon väl omhändertagen. Men när hon ska föda kommer en man från Holt’s in i hennes rum. Han försöker övertala henne att adoptera bort barnet. Tillsammans med överläkaren på avdelningen får han henne att skriva under ett papper om adoption. Några timmar senare inser kvinnan vad hon har gjort. Men nu finns ingen möjlighet att ångra sig.

Nu är inte detta någon representativ historia för hur det går till. Sydkorea är ett av de säkraste länderna i världen att adoptera från och oftast skrivs inte adoptionspapper på under förlossningen. Men historien ger mig ändå kalla kårar. Det är så lätt att föreställa sig känslan när den nyfödda bebisen sträcks fram till främmande händer. De välmenande blickarna. Mannen från Holt’s som håller fram en check. Så här kan modern kolonialism se ut tänker jag när jag läser avsnittet.