Skolgården skildrad som fängelsets rastgård

”Playground” har sedan sin premiär i fjol blivit överöst med utmärkelser, bland annat kritikerpriset i Cannes och hela sju vinster på Belgiens motsvarighet till Guldbaggegalan. Det är enkelt att förstå att filmen slagit smalt som brett: den är estetiskt genomtänkt samtidigt som den är lätt att knyta an till.

Filmen är berättad enligt den, i och för sig rätt nötta, devisen att skolan är som ett fängelse. Men debutanten Laura Wandel bygger fyndigt ut liknelsen och berättar “Playground” som en hårdhudad fängelserulle, med bekanta inslag från genren: Nora får lära sig var på rastgården man går säker från stryk och vilka man bör äta lunch med. Hon hade lika gärna kunnat vara en intagen. Snarare än traditionella barndomsskildringar tänker jag på de utmärkta fängelsefilmerna ”En profet” (2009) och ”R – Slå först, slå hård­ast” (2010). Det är en kamp för överlevnad som vinns genom att bemästra sociala koder och hur väl man lyckas hantera olika grupptillhörigheter.

Wandels finurlighet gäller även i hur filmen berättas: kameran är i ungarnas ögonhöjd. Man sugs in i hur det känns att börja skolan igen. Som rädslan för att bli dunkad ner i bajsvatten av äldre bråkstakar som lever rövare. Mayas bräckliga vänskapsrelationer gestaltas med precision. Hennes bästa vän drar tillbaka en födelsedagsinbjudan i sista sekund, den som nyss var en älskad vän är inte längre mycket värd. Det väcker långt bortglömda minnen i mig hur det kunde vara i skolåldern. Filmen lyckas vara personlig och allmängiltig på samma gång.

Wandels debut är genuin och filmen får även en rejäl skjuts av Maya Vanderbeque som Nora, som bär en sjuårings filterlösa samvetskval som ett öppet sår.