Vad sjutton kom det ifrån – detta enorma självförtroende? Så tänker jag när jag läser Jens Liljestrand nyutkomna ”Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg”. Det är en bok som ger många svar på vem Moberg var, men just detta framstår som en gåta när jag slår igen den 710 sidor tjocka klunsen.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Jag känner igen min förundran från läsningen av biografier om andra arbetarförfattare: en Harry Martinson som utackorderades som barn, en statarunge som Ivar-Lo, en Eyvind Johnson som emellanåt svalt för att kunna skriva. Hur kunde de vara så övertygade om att de skulle bli författare? Vilhelm Moberg (1898 – 1973) var son till en knekt som nätt och jämt kunde läsa, han växte upp i det mörkaste Småland innan arbetarklassen hade rösträtt. Ändå tycks han från start ha varit övertygad om att han skulle erövra världen med sina berättelser.
”Mannen i skogen” är den första heltäckande biografin över Vilhelm Moberg. Det är underligt att ingen tagit sig an uppdraget tidigare med tanke på att hans liv är dramatiskt som ett Shakespearedrama: fullt av maktstrider, kärleksaffärer och landsflykter. Dessutom tillhör Moberg en av de mer beforskade författarna i litteraturhistorien, vilket innebär ett gediget förarbete för en biograf.
Hur som helst så har Expressen-medarbetaren Liljestrand – som själv bidragit med en avhandling om ”Utvandrarna” – äntligen snott ihop en bok. Och det ska sägas med en gång: det är en riktig läsfest till biografi. En bladvändare där de skarpa iakttagelserna hänger i klasar.
Litterär kamp
Moberg började sin bana med att skriva folklustspel och dialektala kåserier i den småländska pressen. Detta tröttnade han dock snabbt på och det litterära genombrottet kom 1927 med ”Raskens”, som är en dråplig historia om en knekts liv. Att kalla ”Raskens” för en proletärroman är väl att ta i, men där fanns en socialrealism och ett politiskt patos som gick få kritiker förbi. Moberg framställde torpare och backstugusittare som kåta och brutala – men också stolta och hårdnackade. Genom att blanda diskbänksrealism med allmogeromantik drog författaren upp linjerna för sitt framtida författarskap. Som Liljestrand konstaterar var det en form av klasskamp på det litterära planet.
Kort därefter blev Moberg en i gänget av 1930-talets litterära förnyare. Där fanns Moa Martinsson, Eyvind Johnson och Ivar Lo med flera – författare som med sina självbiografiska alster bidrog till en guldålder i svensk litteratur. Under årtiondet kom Moberg att skriva en rad nyckelromaner och möjligen finns här en del av förklaringen till hans självförtroende. Han var helt enkelt rätt i tiden med sina porträtt av torpare, arbetare och legoknektar – dialektala monologer på potatisåkern var det nya heta. Dessa luggslitna gestalter bar ju framtidsprojektet på sina axlar.
Sönderkanoniserad
Biografin fortsätter sedan med noggranna redogörelser för hur författaren avancerade i sitt litterära segertåg med ”Utvandrarna” under 1940- och 1950-talet. Det stora eposet om 1800-talsemigranterna som åberopas av allt från syndikalister till sverigedemokrater och som det skapats en formidabel kulturindustri runt. Som läsare suckar jag över ett långt avsnitt om ett verk som är så sönderkanoniserat att det knappt är synbart längre. Liljestrand är dock en skicklig litteraturhistoriker och påpekar att Moberg med den uppfann dokumentärromanen (som senare influerade författare som P. O. Enquist i ”Legionärerna” och P O. Sundman i ”Ingenjör Andrés luftfärd”) och att sättet att blanda epik, populärhistoria och politisk opinionsbildning faktiskt var något nytt i svensk litteratur. Sådana observationer gör att verket rycks ut ur sin ikoniska status och blir levande litteratur.
Själv konstaterar jag också att det är typiskt för författaren att skriva ett svenskt nationalepos – som utspelar sig i USA. Att han slets mellan Amerika och Sverige var nämligen inte bara en litterär realitet. Less på korrupta sossar och det höga skattetrycket sökte sig Moberg till Kalifornien på ålderns höst, där han fann skrivro. Detta gav honom kraft att återvända till offentligheten på 50-talet för att göra upp med ”rättsrötan” i Kejne- och Haijby-affären (som handlade om korruption och sexnätverk i maktens korridorer). Sådan var han nämligen: landsflykt i ena stunden, stridslust i nästa. Dessa affärer har blivit en skamfläck på Mobergs eftermäle, men Liljestrand belyser skickligt parallellen mellan författarens litterära och politiska strider och poängterar att hans 50-tal ofta framställs onyanserat. Visst fanns det ett drag av paranoia hos Moberg, men hans kamp handlade faktiskt om att stå upp för den lilla människan mot makten. Oavsett om de hette Karl-Oskar eller Kejne.
Läsartillvänd
Det är en mycket bångstyrig man som Liljestrand porträtterar i sin biografi. Och även om han knappast förmedlar någon ny bild av Moberg gör han honom väldigt mänsklig. En anledning till att han framstår som så levande är den uppenbara valfrändskapen mellan författaren och objektet. Liljestrand har liksom Moberg gjort sig känd som en polemisk vänsterliberal; lojal med arbetarrörelsens kulturradikalism men skeptisk mot dess kollektivism. Som läsare känner jag dock inte alltid samma medkänsla för Moberg. Under avsnittet om 50-talet, till exempel, blir jag vansinnigt trött på hans skattekverulans och hans ständiga tjat om ”sossesverige”. Men så överraskar Moberg genom att solidarisera sig med syndikalismen under 60-talet, stödja den vilda strejkvågen och ge ut min personliga favoritbok: den marxistiska ”Min svenska historia”. Plötsligt hade Moberg nollställt sin radikalism och återigen kommit ut som gräll folkhemsrebell. Så var han, tänker jag – en författare som levde för att dra fram ess ur rockärmen. Och när essen tog slut på ålderns höst gick han bryskt och dränkte sig, vilket Liljestrand skildrar med en sådan inlevelse att jag nästan blir gråtfärdig. I grunden är detta biografins stora styrka: en kritisk och påläst blick parad med en varm medkänsla för människan Vilhelm.
Finns det då ingenting att invända mot denna tegelsten till bok? Egentligen har jag bara en synpunkt. Det är att Liljestrand – i sin iver att vara läsartillvänd – skriver lite för många meningar av typen: ”detta skulle bli karakteristiskt för Mobergs sätt att skriva” och ”detta blev ett återkommande tema”. För att travestera titeln gör det att man får svårt att se skogen för alla träd. Samtidigt säger även detta något intressant om Moberg. Han var en paradoxernas man som inte lät sig naglas fast, hur mycket hans biograf än försöker.
