Själv har jag aldrig sett sex som något naturligt, omgärdad av laddade föreställningar och ideologi som aktiviteten är. Sex fortsätter vara ett slagfält för den feministiska debatt som denna höst seglat upp med förnyad styrka på svenska mediers kultursidor. Dels finns där frågan om porr som varit på agendan åtminstone sedan 1970-talet. Lite nyare är frågan om dagens sätt att dejta, förkroppsligat av appen Tinder, inte är så mycket en triumf för kvinnors ökade möjligheter att välja, utan uttryck för en senkapitalistisk slit-och-släng-kultur. Och som en röd tråd genom dessa samtal går frågan om det inte i själva verket är unken moralkonservatism som gömmer sig under den feministiska kritiken.
Sedlighetsdebatten som fördes av intellektuella i Sverige på sent 1800-tal dryftade, som Ebba Witt-Brattström beskriver i en krönika i Expressen (29/10), huruvida det borde bli accepterat för kvinnor att ha fler utomäktenskapliga sexpartners eller om det tvärtom var männens sexuella praktiker, med oönskade graviditeter och smitta av sexuellt överförbara sjukdomar som följd, som borde kringskäras. Och på den sexuella frigörelsen under 1960- och 70-talen följde i USA det så kallade Sex wars då feminister pekade på att hippiekulturens fria kärlek främst hade gynnat män. De knöt ihop våld mot kvinnor med det förtingligande av kvinnor som porrindustrin och reklambranschen reproducerade.
Dessa strömningar har lite kategoriskt kommit att kallas sexnegativ feminism. Och även om delar av rörelsen, undertecknad inkluderad, har bejakat ordet är det nog många som med emfas skulle hävda att det är att gå med på kritikernas beskrivning av en rörelse som ”avskyr sex”. För är inte själva poängen att porr och annan kommersiell exploatering inte är sex, utan just exploatering och våld? Borde vi inte snarare fokusera på att särskilja detta från njutning och intimitet?
Faktum är att det finns en feministisk poäng i att göra den skillnaden. Utan att relativisera de extremt grova former av våld som kvinnor i vårt samhälle utsätts för har radikalfeminister länge hävdat att det inte kan finnas någon ”ren”, av patriarkala föreställningar och praktiker helt obefläckad heterosexuell njutning. Detta eftersom alla aspekter av mäns och kvinnors relationer präglas av kvinnors underordning. Och denna underordning befästs och formuleras ständigt i alla (hetero)sexuella praktiker, vilket enligt radikalfeministisk analys genomsyras av en syn på kvinnor som ting att bruka våld mot. Vem vinner då på att sex framställs som den mest naturliga av aktiviteter, en aktivitet som ”kvinnor älskar”?
Enligt en sådan analys är det därför knappast, såsom det ibland verkar, sexnegativt att vara kritisk till Tinderdejtande och ”Sex and the city”-liggande men samtidigt bejaka heterosexuell monogami. Det skulle däremot kunna landa i moralkonservatism. För även om det finns en relevant socialistisk kritik i att, som Liv Strömquist gör i sin senaste bok ”Den rödaste rosen slår ut”, problematisera människors utbytbarhet i ett kapitalistiskt samhälle, i allt från arbetsmarknaden till mellanmänskliga relationer, tycker jag mig också se en nostalgisk tendens i resonemanget.
Det är en nostalgi som påminner om en typ av ”inspirerande” bilder som brukade cirkulera på Facebook för några år sedan. Dessa föreställde ofta ett äldre heterosexuellt par som sades ha levt tillsammans i sisådär 50 år och hade undertext som löd ungefär: ”På min tid fixade vi sådant som var trasigt istället för att bara kasta bort det.” Jag var nog inte den enda som fick lust att kommentera i capslock att farmodern på bilden förmodligen saknade såväl sociala som materiella möjligheter att lämna sitt äktenskap och inte heller hade tillgång till abort och säkra preventivmedel. Radikalfeminismen påpekade att kärnfamiljen är en ofta livsfarlig och i bästa fall begränsande plats för kvinnor, och det har den knappast slutat vara. Marxistiska feminister som Silvia Federici hävdade å sin sida att den så kallade intima sfären, omsorgssfären, inte var en frizon för kapitalistisk exploatering. Tvärtom menade hon att kvinnors reproduktiva arbete alltid har kommit den kapitalistiska produktionen till del utan att kvinnor har kunnat kräva lön för detta eller strejka. Båda dessa analyser av den heterosexuella kärnfamiljen är viktiga byggstenar om vi inte ska riskera att med en rättmätig kritik mot den marknadslogik som styr dejtande och andra mänskliga relationer, landa i ett nostalgiskt kärnfamiljskramande.
På samma sätt måste även kritiken av porren grunda sig i en socialistisk analys av produktionsvillkoren och inte bara fokusera på den färdiga produkten. Radikalfeminismens kritik av porrens bilder av våld och förnedring av kvinnor är visserligen ytterst relevant, men precis som Liv Strömquist är inne på i sitt svar till Witt-Brattströms krönika finns det en konservativ tendens i att peka ut vissa sexuella praktiker som problem i sig medan andra anses vara ”normala” och ”naturliga”.
Även psykologen och författaren Tanja Suhinina, som ofta diskuterar normer kring sexualitet och tvåsamhet, har i debatten om porr skrivit att hon anser vaginalt penis-i-slida-sex vara en av de mest riskfyllda sexuella praktikerna, med den risk det medför för bland annat ofrivilliga graviditeter. Den radikalfeministiska kritiken mot porr kom ur en bredare analys av heterosexuella relationer och våld mot kvinnor. Vi som feminister bör inte låta liberalt tankegods reducera den till en fråga om ”moralism”. Och vi bör inte heller låta en rättmätig problematisering av nyttomaximerande, varufierad dejtingkultur förleda oss att börja vurma för en kärnfamilj som aldrig har varit fri från vare sig exploatering av kvinnors arbete eller från våld.
Anna Remmets bor i Vällingby och är kritiker, skribent och redaktör för kulturtidskriften Horisont.
Olivia Skoglund är serietecknare och skribent som synts i Galago och Bang. Hon bor i Malmö och släppte sin debutbok ”Nästan i mål!” tidigare i år.
PRENUMERERA PÅ ETC NYHETSMAGASIN
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
