År 1966 fick den tyskjudiska författarinnan Nelly Sachs Nobelpriset. Men hade hon inte i sin ungdom läst Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” skulle hon med största sannolikhet ha varit en bland de miljontals trosfränder som under andra världskriget mördades av nazisterna. Nu har hon i stället gått till historien som en av den tyskspråkiga lyrikens största diktare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Den unga Nelly Sachs hade 1921 debuterat med en bok där inflytandet från ”Gösta Berlings saga” var så starkt att hon kände sig stå i djup skuld till Selma Lagerlöf. Därför skickade hon boken till sin svenska kollega tillsammans med ett tackbrev. En månad senare fick hon ett svar där Selma Lagerlöf skrev: ”Hjärtligt tack för den fina boken! Kunde inte ha gjort det bättre själv.”
Denna brevväxling blev Nelly Sachs räddning, när Förintelsen 20 år senare hotade i form av något nazistiskt utrotningsläger, för med hjälp från Selma Lagerlöf kunde hon i sista stund ta sig till Sverige. När hon 25 år senare höll sitt Nobeltal, inledde hon därför sitt anförande med att berätta om sin tacksamhet mot författaren till ”Gösta Berlings saga”:
Sommaren 1939 reste en av mina vänner till Sverige för att be Selma Lagerlöf om hjälp att få en tillflyktsort för mig och min mor i ert land. Sedan min ungdom hade jag lyckan att brevväxla med Selma Lagerlöf och det var genom hennes böcker som min kärlek till Sverige växte fram.
Mot den bakgrunden är det minst sagt förvånande att nazisterna i dagens Sverige utpekar Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” som en del av det föregivet ursvenska kulturarv som man vill sätta i mångkulturalismens ställe. Av denna bok framgår ju med all önskvärd tydlighet att Selma var en internationalist som varmt välkomnade det utländska inflytandet på svensk kultur.
Visserligen är handlingen i ”Gösta Berlings saga” förlagd till det svenska Värmland, men problematiken är mycket mer europeisk än svensk. Berättelsen handlar om en samling män – de så kallade kavaljererna – som sluter fördrag med djävulen för att på så sätt vinna makt och njutning. I kraft av sin pakt med den djävulske bruks-patronen Sintram kan de därför under en tid inneha makten över det värmländska bruket Ekeby genom att ha kört bort den rättmätiga ägaren, den driftiga ”Majorskan” Margareta Samzelius, som under många år varit deras beskyddare och välgörare.
Kavaljerernas djävulspakt leder till en serie katastrofer, men i det långa loppet visar det sig att de onda makterna kan besegras genom god vilja och hårt arbete. När Majorskan i slutet av boken ligger på sin dödsbädd, har hon återfått sitt bruk. Kavaljererna har dessutom övergivit sitt ansvarslösa leverne för att genom sitt arbete gottgöra de skador de orsakat genom sin pakt med djävulen.
Men det är inte bara den grundläggande problematiken som är mera internationell än svensk. Detsamma kan sägas om människoskildringen. Den speglar i flera fall de väldiga folkomflyttningar som ägde rum i Europa efter Franska Revolutionen och Napoleonkrigen.
Särskilt tydligt är detta i skildringen av kavaljererna. Alla är de ju män som levt ett skyddat liv på Majorskans bekostnad, men flera av dem har ett äventyrlig förflutet i Napoleonkrigens Europa.
Så är det inte minst med den hemlighetsfulle man som döljer sin utländska identitet bakom det svenskklingande namnet Kusin Kristoffer. Han har ett glansfullt förflutet som hög officer i Napoleons armé, men alltsedan kejsarens fall har han varit tvungen att gömma sig i den värmländska provinsen. Där lever han som en rovfågel i en alltför trång bur:
De hade en gammal rovfågel uppe i kavaljersflygeln. Fordom hade han hört till den svärm, som i den store kejsarens följe jagade fram över Europa, men vad namn och titel han bar, ska numera ingen våga säga. I Värmand visste man blott, att han hade tagit del i de stora krigen, att han hade farit väldigt fram i de dånande striderna och att han efter 1815 hade måst ställa sina vingars flykt bort från ett otacksamt fädernesland.
Ett annat exempel är den geniale uppfinnaren Kevenhüller. Han är son till en tysk borggreve, och om han hade velat hade han kunnat få bo i höga slott och rida vid kejsarens sida. Detta glansfulla liv har han dock försakat för att i stället få ägna sig åt sina uppfinningar på det värmländska Ekeby.
En mångkulturell bakgrund har också romanens ljusgestalt, den svensk-italienska Elisabeth Dohna. Hon är dotter till en katolsk italienska och en svensk emigrant som slagit sig ner i Rom. Till Värmland har hon kommit genom ett förhastat giftemål med Henrik Dohna, en svensk greve som visar sig vara både dum och hjärtlös.
Till en början tycks allt ändå gå bra. Elisabeth anpassar sig snabbt till livet i Värmland och hennes sydländska livsglädje sprider glans över det värmländska sällskapslivet. Snart visar det sig dock att äkten-skapet med den dumme Henrik varit ett misstag. Trots att Elisabeth bär grevens barn blir hon förälskad i Gösta Berling. När hennes svartsjuke make inser detta låter han på formella grunder upplösa äktenskapet. Dessförinnan har han behandlat henne så illa att hon tvingas rymma från honom.
När romanen slutar har Elisabeth gift sig med Gösta Berling. Genom sitt goda exempel har hon fått den avsatte prästen att överge sin ansvarslösa livsstil. Han har lämnat det ansvarslösa livet på Ekeby för att i stället dra sig fram genom hederligt arbete och genom att spela fiol för traktens folk. På så sätt vill han vara ”både glad och god”.
Denna uppvärdering av det strävsamma arbetet ligger också till grund för romanens slut. Margareta Samzelius är visserligen döende, men hon gläder sig ändå, när hon på dödsbädden får höra dånet från brukets stångjärnshamamre. Detta ljud betyder ju att de förut så ansvarlösa kavaljererna vill sona sina missgärningar genom att återuppta arbetet på Ekeby:
Hon sjönk ner på kuddarna, och allt var tyst. Genom denna tystnad ljöd då ett dovt slag, så ett och ännu ett. Stångjärnshmmaren hade börjat sin vitt dånande gång.
– Hör! sa då Gösta Berling. Så ljuder Margareta Celsings eftermäle. Detta är inte druckna kavaljerers galna upptåg. Detta är arbetets segerhymn, uppstämd till ära för en god gammal arbeterska.
Att boken slutar med denna hyllning till ”en god gammal arbeterska” är inte en tillfällighet. När Selma Lagerlöf skrev ”Gösta Berlings saga” var hon inte bara internationalist utan också feminist och socialdemokrat. Längre fram i livet blev hon visserligen liberal och folkpartist, men hon förblev ändå en varm anhängare av det social-demokratiska folkhemsbygget. På så sätt förenar hon det bästa i ”den svenska modellen” med den öppenhet för det främmande som kommit henne att engagera sig för judinnan Nelly Sachs.
Det är något att tänka på, när Göteborgs stadsteater inom kort sätter upp ”Gösta Berlings saga”. Det ska bli spännande att se hur det komplexa budskapet förvaltas!
