Så… skaffar Elsa en flickvän till slut?

Hundratusentals flickor och en hel del pojkar har de senaste åren pressat in sina barnkroppar i isblå Elsaklänningar, sina små kladdiga barnfingrar i Elsahandskar och prytt sitt hår med Elsaflätor. Mina döttrar utgör inga undantag. De har båda sen länge tröttnat på ettan, men skulle kunna rabbla replikerna utantill. För att inte tala om sångerna. Och premiären av uppföljaren har längtats efter.

Nästan alla barn verkar ha dyrkat Elsa mest, trots att det är Anna, lillsyrran, som är den aktiva och handlingskraftiga i filmen, och som också tillåts ha en personlighet. När hon knockar skitstöveln Prins Hans i slutscenen brukar jag – pk-feministmorsa som jag är – hurra och peppa i soffan, medan barnen liksom bara har kollat ihåligt på mig. För dem är det Elsa som ÄR Frost.

Filmen har även letat sig in i vuxenhjärtan. Mest kanske för att den lyckas med något som tyvärr gör den unik: i stället för att slaviskt följa det klassiska Disney-upplägget där boy meets pretty girl har de båda huvudrollsinnehavarna, systrarna Anna och Elsa av Arendal, försetts med något så unikt som en vilja till nåt annat än romantik.

Anna älskar visserligen kärleken, detta förstärks i den andra filmen. Men samtidigt är hennes sinne för just romantik totalt utkonkurrerat av längtan efter spänning och av systerskapet till Elsa.

I tvåan är det istället Kristoffer som stjärnögt jamsar runt och förbereder ett frieri, medan Annas fokus är ett helt annat.

Och Elsa trånar inte heller. Hon är inte romantiskt lagd alls. Tvärtom fylls hennes sparvliknande kropp med mest lycka när hon får vara fri, modig, och ensam. Detta bör vi tacka ”Frost” för.

Troligen var det det våghalsiga i att skapa en icke-kär kvinnlig hjälte som fick ryktena om att Elsa skulle komma ut som lesbisk i uppföljaren att ta fart. Spekulationer om Disney­figurens sexuella läggning spreds under hashtaggen #giveElsaagirlfriend på nätet. Självklart fanns det kort därefter en motkraft. Namninsamlingar startades och samlade på nolltid hundratusentals signaturer vars gemensamma mål var att skydda Disney från förklädd homosexuell propaganda som självaste Djävulen hade skapat.

Om det nu blev en partner till Elsa eller inte tänker jag inte avslöja. Den spoilern överlåter jag åt hjärtlöst folk på sociala medier. Jag nöjer mig med att hylla valet att utveckla det frihetsälskande draget hos vår isdrottning.

Dessutom: visst är det så att det främst är vi icke-barn som bryr oss? Mina två döttrar struntar högaktningsfullt i vem Elsa är kär i, eller om hon ens blir det. De håller inte heller med mig om att lillsyrran Annas mod bryter några normer. De är båda hjältar, helt enkelt. Skitsamma vilket kön de har.

För Lovis, 6 år, och Majken, 9 år, är deras Elsa fantastisk av helt andra skäl. Hon är schlagervinnaren och superhjälten i ett. Hon är den snällaste och vackraste sagodrottningen som kan tygla en vattenhingst och galoppera över havet.

En av de finaste sakerna med samtiden är just detta, att ”cool för att vara tjej”-uttryck helt enkelt längre inte används, de är historia. I en 6- och 9-årings värld är manusgänget bakom ”Frosts” relativa nytänkande ingen revolution. Ej heller samkönad kärlek.

Vad tycker den 42-åriga mamman om uppföljaren? För oss föräldrar som gillar att kalla oss för medvetna är ”Frost” manna. Tvåan såväl som ettan.

Som musikal betraktad var den första filmen överlägsen. Minst ett av numren från den första filmen var starkt nog att ta hem svenska mellon. ”Slå dig fri”/”Let it go”, skulle ha bra chans även i Eurovision. Inga av uppföljarens nummer når lika högt. Ett par, tre nummer som skulle på sin höjd få komma till andra chansen. Ändå gör ”Frost 2” gör sitt jobb. Med råge.