– Storstäderna och deras kollektivtrafik är inte konstruerade för det faktum att kvinnor ofta utför både ett betalt och ett obetalt arbete, och på det kanske också måste ta sig till gamla föräldrar för att ta hand om dem. En feministiskt planerad kollektivtrafik skulle ha fler linjer som löper genom bostadsområden alla tider på dygnet, vara överkomlig i pris och säker att resa med. Världen över begränsas flickor och kvinnor i sina liv då de inte vågar ta sig till skolan eller jobbet för att resan inte är trygg, säger Leslie Kern.
I ”Feminist city” tar Leslie Kern upp teman som moderskap, aktivism och vänskap och hur dessa påverkar kvinnors liv i städer världen över. Men hon betonar också hur frågan om jämställda städer inte bara handlar om kön utan även om klass, etnicitet och sexualitet.
– Om du bara byter ut en vit cis-man mot en vit cis-kvinna har du inte åstadkommit så stor förändring. Jag ser feministisk stadsplanering som något som berör en mångfald av röster.
Problem med ensamboende
Hur skulle då en feministiskt planerad stad kunna se ut? En viktig faktor är tillgången till olika boendeformer, menar Leslie Kern.
– Ett av moderna städers stora problem är att det finns så många ensamhushåll, vilket är något som gör det svårt att dela hushållsarbetet. Under covid-19-pandemin har vi dessutom sett en stor ökning av våld i nära relationer. En feministiskt planerad stad skulle ge större möjlighet till olika boendealternativ som kollektivboenden som gör det möjligt att dela hushållssysslor, vilket skulle i sin tur vara tryggare för kvinnor.
Men samtidigt som både kollektivboende och utökad kollektivtrafik är klimatvänligare än andra alternativ, betonar Leslie Kern vikten av att inte glömma bort kvinnors villkor.
– Det är viktigt att vi anlägger ett jämställdhetsperspektiv även på klimatfrågan, så att satsningar inte bara gynnar redan rika eller skapar ännu mer hemarbete för kvinnor.
Större behov – sämre tillgång
En kartläggning utförd av Stiftelsen Tryggare Sverige över offentliga toaletter på Norrmalm i Stockholm har visat på hur kvinnor i stadsdelen har tillgång till färre toaletter än män, samtidigt som kvinnor på grund av faktorer som menstruation, graviditet och amning har ett större behov av offentliga toaletter. Leslie Kern pekar på hur många städer i dag försöker sopa undan problemet med hemlösa och drogmissbrukare genom att ta bort sina offentliga toaletter, vilket i sin tur drabbar kvinnor.
– Istället hänvisas du till närmaste Starbucks – men då måste du också köpa något för att få använda toaletten, vilket inte alla har råd med.
Meike Schalk är arkitekt och lektor i stadsplanering vid KTH med fokus på feministisk arkitektur och stadsplanering. Hon menar att vi i Sverige kommit långt jämfört med andra länder vad gäller inkluderande stadsplanering, men att en del återstår.
– I dag består arkitekt- och stadsplaneringsbranschen i Sverige till hälften av kvinnor, och under de senaste fem åren har vi kunnat se allt fler intressanta och feministiskt betonade stadsplaneringsprojekt. Det finns definitivt ett intresse och en öppenhet för de här sakerna, säger Meike Schalk.
Lättare i allmännyttan
Däremot har feministisk stadsplanering inte slagit igenom lika mycket vad gäller stora och påkostade nybyggnadsprojekt, menar hon.
– Det har istället märkts av mer i renoveringsprojekt som i Skärholmen där man från början bjudit in olika medborgarinitiativ, till skillnad från stadsdelsprojektet Lövholmen som är ett typexempel på när de som berörs inte får möjlighet att vara med och påverka. I städer som Wien, där en stor del av alla bostäder består av olika typer av subventionerade hyresrätter och andelslägenheter, finns helt andra möjligheter att främja feministisk stadsplanering, och där finns också flera feministiska stadsbyggnadsprojekt. Det är ett solklart bevis för att en stad som domineras av någon form av allmännyttiga bostäder gynnar den typen av projekt långt mer än en stad dominerad av spekulativa bostadsrätter, säger Meike Schalk.
Kan vi då hoppas på jämställdhet i framtidens städer? Leslie Kern är i alla fall hoppfull.
– Där skulle jag peka på dagens proteströrelser som ofta leds av kvinnor, och som säger att vi visst kan förändra våra städer och hur de leds. De är det mest hoppingivande vi har i dag.
Österrikiska kvinnogator
Med gatu- och parknamn som Hannah-Arendt-Platz, Janis-Joplin-Promenade, Ada-Lovelace-Strasse, och Madame d’Ora Park sticker stadsutvecklingsområdet Seestadt Aspern i nordöstra Wien ut på fler än ett sätt. I snart trettio år har det tidigare flygplatsområdet bebyggts enligt jämställdhetsprinciper, med bland annat barnvagnsrum på varje våningsplan i vissa bostadskomplex. Man har också breddat långa trottoarsträckor, placerat ut fler bänkar på offentliga platser och förbättrat belysningen på kvällar och nätter.
Spanska superkvarter
Barcelonas första kvinnliga borgmästare Ada Colau har under sina fem år på posten hunnit införa ett jämställdhetsperspektiv på framför allt stadsplaneringen. 2018 konstruerades stadens första ”superkvarter”, där nio kvarter stängts av från all biltrafik och parker, istället fyller bänkar och folkliv bilkorsningarna. Målet är att låta bygga över 500 superkvarter. Man har också låtit bygga ut kollektivtrafiken med fler busslinjer mellan stadsdelar.
Flexiblare nattrafik
Initiativet Request Stop startades på 1990-talet i Toronto, Kanada och ger bussresenärer möjlighet att stanna bussen mellan två hållplatser under kvällar och nätter för att få kortare väg hem (från början gällde tjänsten enbart kvinnor men sedan 2011 även män). Initiativet har sedan dess spridit sig till bland annat Kalmar under namnet Nattstopp, medan frågan fortfarande är under utredning i Stockholms län och Skåne.
Rum för flickor
Under 2015 och 2016 genomförde arkitektbyrån White i samarbete med tonåriga flickor från Skarpnäcks ungdomsråd, teatern Unga Tur och ungdomsledare från Stockholms stad och Kulturskolan ett internationellt uppmärksammat projekt med syfte att synliggöra unga tjejers rätt till det offentliga rummet. Resultatet blev en stadrumsmodell präglad av starka färger, gemensamma sittplatser vända mot varandra och möjligheten att se utan att synas.