Så har myten om åsiktskorridoren strypt samtalet om rasism

När jag tänker tillbaka på kulturdebatten om rasism för ungefär tio år sedan triggas ett fysiskt obehag, för att inte säga ­smärta, i mig. I kroppen. Ett kroppsminne i beredskap. Eller, när jag tänker efter, rör det sig varken om obehag eller smärta, det rör sig om något långt mer akut.

Polariseringen. Det offentliga samtalet har blivit polariserat. Vi lever i en polariserad tid. Så har det låtit under många år nu. I början, när förklaringsmodellen om polariseringen först började ta form och florera i det offentliga samtalet, var det som en efterlängtad tröst. En efterlängtad röst som dämpade den kakafoni som kulturdebatten om rasism kommit att utvecklas till utan att vi hade kommit någon vart i processen. Om man av processen förväntade sig en rörelse framåt mot ökad förståelse, ett minskat gap.