Initierat

Så har myten om åsiktskorridoren strypt samtalet om rasism

Publicerad 15 september, 2021

”Black Lives Matter blev en global rörelse, en symbol för allt som förenar ofattbart många. 2020. Sedan, backlashen. Igen”, skriver Maya Abdullah. Bild: Bild: Privat / Jonas Ekströmer/TT

Dagens ETC

Hur många gånger ska vi återkomma till denna startpunkt, hur länge ska vi uppehålla oss vid den? Vi är trötta nu. Vi har varit trötta länge. Det skriver Maya Abdullah, som avslutar vår serie om den antirasistiska debatten i Sverige under det senaste decenniet.

Maya Abdullah

När jag tänker tillbaka på kulturdebatten om rasism för ungefär tio år sedan triggas ett fysiskt obehag, för att inte säga smärta, i mig. I kroppen. Ett kroppsminne i beredskap. Eller, när jag tänker efter, rör det sig varken om obehag eller smärta, det rör sig om något långt mer akut.

Polariseringen. Det offentliga samtalet har blivit polariserat. Vi lever i en polariserad tid. Så har det låtit under många år nu. I början, när förklaringsmodellen om polariseringen först började ta form och florera i det offentliga samtalet, var det som en efterlängtad tröst. En efterlängtad röst som dämpade den kakafoni som kulturdebatten om rasism kommit att utvecklas till utan att vi hade kommit någon vart i processen. Om man av processen förväntade sig en rörelse framåt mot ökad förståelse, ett minskat gap.