Polariseringen. Det offentliga samtalet har blivit polariserat. Vi lever i en polariserad tid. Så har det låtit under många år nu. I början, när förklaringsmodellen om polariseringen först började ta form och florera i det offentliga samtalet, var det som en efterlängtad tröst. En efterlängtad röst som dämpade den kakafoni som kulturdebatten om rasism kommit att utvecklas till utan att vi hade kommit någon vart i processen. Om man av processen förväntade sig en rörelse framåt mot ökad förståelse, ett minskat gap.
Men rösten som inledningsvis hade en lugnande verkan när den viskade det är polariseringen övergick efter några år i ett öronbedövande larm.
Jag stod inte ut. Valde att stänga av. Ta ett djupt andetag, och fråga mig – vad betyder egentligen polariseringen? Varför har jag tänkt att det är en rimlig förklaring till tankeoredan runtomkring mig? Har jag menat något annat när jag tänkt på polariseringen?
Vi backar bandet. Tillbaka till 2011. Då begick rasisten Anders Behring Breivik en av de blodigaste terrorattackerna i Europa i modern tid. Överlagt, brutalt, apokalyptiskt. Ideologiskt. Jag minns precis var jag var, jag minns känslan. Och jag minns spekulationerna, som kom i princip i realtid, signerade både politiker och så kallade terrorexperter – det är ett islamistiskt terrordåd, förkunnade de.
Backa bandet, ännu mer. 11 september 2001. Tusentals döda. En nationell tragedi för många, ett illavarslande omen för andra. Än mer så för människor i länder som var vana vid hänsynslösa hämndaktioner från världsmakter
Däremellan, och sedan dess, generationer traumatiserade av kolonisering, utstötning, rasism, och krig. Men vilket slags krig? Om inte återskenet av ett krig på europeisk mark som vissa insisterar är ett kulturkrig. Ett arv från urgamla kriget mellan Öst och Väst.
En västvärld vars öde är hoptrasslat med resten av världen, på helt ojämlika och inte sällan brutala villkor. Det finns en historia och om man bemödar sig om att närläsa den och berätta om den sanningsenligt, erbjuder den tröst som inget annat.
Det var denna polarisering jag tänkte på:
Först en rimlig förklaringsmodell, sedan djupare förståelse, därefter förverkligandet av en dröm. Drömmen om att vila händerna på vitböcker, drömmen om kompensation, om läkning. Drömmen om människovärde, drömmen om en andningspaus, om en mänsklighet som trots allt tar sig framåt. Åtminstone ett steg, ett litet steg.
Jag hade förväxlat allt tal om polarisering med en vilja att äntligen börja förstå, att börja närma sig historien.
Men det var inte så samtalet gick. Och ingenting har förändrats. Eller jo, kanske något.
Jag följer debatten 2020 och 2021.
Däremellan, ett Black Lives Matter som blev en global rörelse, en symbol för allt som förenar ofattbart många. 2020. Sedan, backlashen. Igen. Som vanligt. Som varje gång.
Varför vill ni inte förstå? Vi undrade för tio år sen, vi undrar än idag. Vi förstår er, det är det enda vi gör. Samtalet har ständigt samma startpunkt, förståelsen av ert perspektiv. Hur många gånger ska vi återkomma till denna startpunkt, hur länge ska vi uppehålla oss vid den?
Vi är trötta nu. Vi har varit trötta länge.
Detta motstånd mot att släppa in de som historiskt sett varit underrepresenterade och de som har erfarenhet av att utsättas för rasism. Hur ska vi förstå det på något annat sätt än att ni vill försvara och hålla fast vid era privilegier? Försvara er maktposition.
Ni talar om yttrandefrihet, men kan inte hantera den. I yttrandefrihetens namn, kväser ni samtalet om rasism. Vem är det som traskar fram och tillbaka genom åsiktskorridoren – genom maktens korridorer?
Jag följer debatten om Vita havet, och ser det hända igen. Jag ser en sida tala kristallklart, utan att lämna något utrymme för missförstånd, men massvis för nyanser och komplexitet. Och jag ser den andra sidan aktivera sin vägran att förstå. Initiera attacken. Tända gnistan. Invänta explosionen.
Vem är det som förklarat kulturkrig mot vem?
Verklig polarisering förutsätter symmetri, två jämbördiga motpoler, ömsesidig vägran att förstå. Jag ser en sida som slitit sönder stämbanden, som tänjt sitt intellekts och tålamodets gränser till det absolut yttersta i sina försök att försäkra den andra sidan att man förstår, i sina försök att göra de egna livsvillkoren gripbara.
Den andra sidan, med oändliga variationer på temat vägra förstå. Från den allra mest välmenande, till den mest groteska.
Nu står vi här. Igen.
Låt mig förklara. Ännu en gång.
Förklara, försöka förstå.
Myten om polariseringen i samtalet om rasism är mer lömsk än vad den ser ut vid första anblicken. Narrativet går bortom två jämbördiga samtalsparter som bägge polariserar. Det går så långt som till att slå fast att problemet är de som insisterar på att synliggöra rasismens många och skiftande, och ibland svårfångade ansikten. Det är de som beskylls för att vilja polarisera.
I dess mest förvridna form formuleras anklagelsen, från högerhåll, som att de som vill peka på och diskutera rasismen själva är rasister.
Peak gaslighting.
Identitetspolitiska skyttegravar, rasaktivister, cancel culture, woke-kulturen. Anklagelsen om att vi importerat dessa främmande, polariserande koncept och praktiker, tillsammans med rasbegreppet och ett rastänk, från det väsensskilda USA. Stämplandet av varje försök att på allvar prata om rasism som farlig identitetspolitisk aktivism, utan att närmare förklara vad man menar eller undersöka den egna identitetspolitiska positionen. Meningsmotståndare misstänkliggörs, begrepp förvrängs och laddas med hotfulla, vaga konnotationer för att sedan användas som vapen i ett kulturkrig man själv skapat och dikterat villkoren för.
Från vänsterhåll: köpa det falska narrativet om polarisering och rasismbesatt identitetspolitik. Glömma sin egen del i strukturen. Tro att vänstern per definition är antirasistisk, född sådan. Tänka att klass är det primära eller enda relevanta perspektivet.
Tänk om jag fick tömma ordet polarisering på innehåll, ladda det med ny innebörd. Ett verkligt gap. Ekonomiska klyftor som ökat. Diskriminering, rasistiska strukturer och socioekonomiska faktorer som klyver delar av vårt samhälle itu. Drabbar de med utomeuropeiskt ursprung allra värst. Klyftor vars allra mest mardrömslika konsekvens stavas unga killar som redan tidigt inte ser några andra framtidsutsikter än att låta sig sugas in i kriminaliteten, i värsta fall döden. Att bli offer och förövare.
Myten om beröringsskräcken. Högerpopulistiska och rasistiska partier och krafter har kunnat växa sig starkare i Sverige och resten av Europa för att vi inte vågat prata om problemen med invandringen.
Gaslighting nu igen. Lika osofistikerad även denna gång.
Har vi pratat om något annat än problemen med invandring?
En påminnelse, har ni hört den förut? All kunskap, all forskning. Stympad medierapportering, stympad verklighetsbeskrivning. Dominansen av negativa stereotyper och ensidiga problembeskrivningar kring invandring och människor med utomeuropeiskt ursprung. Representationen i journalistkåren, nästan obefintlig.
En påminnelse, ni har vägrat höra på det örat. Det har visst betydelse vem som talar. Vem som berättar. Vem som undersöker världen. Vem som berättar om den.
Kroppsminnet som aktiveras, déjà vu. Existentiell panik. Jag har satt ett barn till denna värld.
Debatten om rasism för tio år sen. Debatten om rasism idag.
Visst har mycket förändrats trots att ni står kvar precis vid samma startpunkt, centrerar samtalet kring denna punkt. Er själva. Fortfarande.
Förflyttningen av språkets och problemformuleringarnas gränser, närmare avgrunden. Högernationalismens och de rasistiska partiernas framväxt. Vem är det som polariserar?
Det går en obruten kedja av rasism genom den svenska historien, liksom den europeiska, liksom den amerikanska. Det finns inga främmande idéer i denna värdegemenskap.
Ett samtal om rasism som aldrig får en ärlig chans att ta sig förbi nollpunkten.
Men vet ni, det finns en ljuspunkt. Det har alltid funnits en ljuspunkt. Och den är helt avgörande. De, alla vi som rasismen angår, fortsätter att ta plats, fortsätter att kräva ordet, fortsätter att kräva, och leverera, mångbottnade berättelser och skarpa analyser om rasism. Och vi har nyckeln till en annan framtid.
