Roy Anderssons omtalade film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron hade i tisdags världspremiär på filmfestivalen i Venedig. Kulturjournalisten Ingela Brovik har träffat den svenske stjärnregissören som är i Venedig för att vinna.
En gammal kvinna ligger på sjukhus, två av hennes tre vuxna barn runtom sjuksängen. Äldste sonen kommer in och rycker tag i mammans handväska som hon håller hårt i. Han vill ha pengarna och guldsmyckena som han vet finns där. Mamman skriker, sjukhuspersonal ser men ingriper inte. Men trots att mamman är så svag lyckas han inte ta väskan. Publiken applåderar högljutt åt scenen som utgör början av En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Visningen var filmens världspremiär på den internationella filmfestivalen i Venedigs prestigefulla internationella tävling vars pris rankas som nummer tre efter Cannes och Berlin i filmbranschen.
Tävlar i den finaste klassen
Festivalen har en skeptisk attityd till Hollywood, satsar på konstnärlig och egensinnig film vilket skapat konflikt med den politiska makten i Rom under Berlusconi som lät avskeda festivalchefen Barbera. Han kunde komma tillbaka efter statschefens avgång, och har i år bjudit in Roy Anderssons film, som passar mycket bra i Venedig. Filmen är sista i delen i Levandetriologin efter Sånger från andra våningen (2000) och Du levande (2007), som haft världspremiär i Cannes och vunnit pris där. Den tredje filmen kan ses som ett slags summering av Roy Anderssons tidigare två filmer om människan och livet. Den senaste filmen introducerar bröderna Sam (Nils Westblom) och Jonathan (Holger Andersson) som resande affärsmän i skämtartiklar, ett slags existentiell, kalejdoskopisk vandring genom detta att vara människa. Men filmen börjar med tre möten med döden varav det med mamman och handväskan är det starkaste.
Tiden verkar ha avstannat
Det finns således mycket under ytan av de 39 scener som den drygt 100 minuter långa filmen varierar på intensivt, egensinnigt vis, där tiden rent bokstavligt ser ut att stanna. Ibland vardagsliv med bröderna på ett klassiskt kafé. Senare, på ett mer modernt kafé anländer plötsligt Karl XII – till häst. Roy Andersson är själv född i Göteborg där stadens skolor arrangerade marscher för alla skolelever vid Gustaf II Adolfs dödsdag och visningar på Göteborgs konstmuseum av den storslagna målningen Karl XII:s likfärd.
– Det blev 11 minuter om Karl XII i filmen, jag har tagit intryck av den dyrkan av kungarna som envåldshärskare som skolorna i Göteborg gav oss, svarar Roy Andersson.
För att göra scenen med Karl XII hyrde teamet en porslinsfabrik – i två månader.
Inspirerad av måleri
Han känner sig besläktad med Fellini, speciellt de senare filmerna som Skeppet går, men har inte inspirerats så mycket av teater.
– Däremot av konst som tyske konstnären Otto Dix med sin nysaklighet efter första världskriget. Och Bruegel, renässansmålaren, som skildrade vardagslivet i målningen ”Blind leder en annan blind” en av hans många allegorier.
I målningen ”Jägare” finns en by, ett berg, ett träd med en fågel – duvan är en åskådare till oss. Om jag skulle vilja ha en kortare titel på filmen?
– Det är retsamt med en lång titel – jag vill ha det, säger Roy Andersson med ett skratt.
Filmens två huvudkaraktärer är bröderna Sam och Jonathan, folkhemmets egna varianter av Helan och Halvan. De lyckas inget vidare med sin business med skämtartiklar som skrattkuddar och extra stora vampyrtänder. Roy Andersson berättar att tänderna är en känga åt varenda svensk skådespelare som varit i Hollywood och gjort vampyrfilmer.
Varför har du valt att göra bröderna lite som Helan och Halvan?
– För att de själva är sorgliga, misslyckade i klassamhället. Och visst handlar filmen om pengar och framåt, inte heller duvan som skolflickan skall läsa dikt om, har pengar.
Gillar inte att pitcha
Jag minns en pitching som Roy Andersson hade i Berlin 1999, där han visade filmklipp ur Sånger från andra våningen och var den enda som skrattade åt sina skämt inför en stor grupp allvarliga tyska filmproducenter. En sårbar situation.
Vad tycker du om pitching?
– Jag gillar inte att pitcha filmer, men det är nödvändigt. Jag har lagt 25 år av mitt liv på reklamfilm för att kunna göra de här filmerna, svarar Roy Andersson.
Men det var tack vare mötet i Berlin som filmen fick det ekonomiska stöd som behövdes. Den nya filmen tog fyra år att göra och har kostat 40 miljoner kronor. Varje scen tog en månad att spela in, förutom Karl XII-scenen. Kanske vill han nu göra en fjärde del av sin trilogi med titeln Ali Baba och de 16 rövarna.
Sista frågan: Sånger från andra våningen var i Cannes, där du vann juryns specialpris för filmen, Du levande visades också i Cannes. Vad hände med En duva satt på en gren och funderade på tillvaron?
– Jag skickade filmen till Cannes, men fick svaret: Vi förstår inte filmen, svarar Roy Andersson.
Sedan är intervjun slut.
På lördags avgörs om Roy Andersson tar hem ett av filmvärldens finaste priser, Guldlejonet.
