”Är det nazisterna, mamma?”
Sara:
”Du måste härifrån med barnen! skriker en kvinna åt mig. Plötsligt smäller det till. Saker kommer flygande. Vi ser dem på håll, en svartklädd grupp på ett 30-40-tal personer som attackerar demonstrationen och rädslan sprider sig. Vi med barn och barnvagnar försöker backa undan när flaskor, bengaler och knallskott kommer flygande rakt in i folksamlingen. /.../ ”Är det bomber?” frågar sexåringen med skräck i blicken”. ”Nej det är bara knallskott” förklarar jag, ”det bara låter högt”. /.../
När de försvunnit bort går vi ner till torget igen. Skakade. Vi samlas vid den tomma fontänen med några vänner. Kramar om en vän som ser helt panikslagen ut. Jag är glad att ettåringen, ofattbart nog, fortsatt att sova igenom hela tumultet. /.../
Efteråt har vi pratat om det en del med barnen, om rasism och om vad som hände. Sexåringen har många frågor, medan fyraåringen inte säger värst mycket. Sen en natt, flera veckor senare, vaknar fyraåringen gråtande, och vill på toaletten. /.../ Det är mörkt i lägenheten förutom det svepande ljusskenet från Nacka-masterna. Plötsligt stelnar barnet till i min famn och pekar mot ljuset. ”Är det nazisterna mamma? Är det nazisterna som kommer?”
”Vi visade kärlek istället för hat”
Aura 9 år:
”Det kom ljud som lät som pistolskott. Det kändes läskigt, jag var rädd för att någon skulle skadas. /.../ Jag har tänkt på det mycket efteråt. Jag var rädd men det var bra att vi var där. Vi visade kärlek istället för hat.”
”Jag tänkte att kriget brutit ut”
Anonym:
/.../ ”Plötsligt smäller det till och jag hör röster som skriker: ”Nu kommer dom!” Jag vänder mig om mot Kärrtorps IP och ser som i ett moln av rök hur ett gäng mörkklädda personer kommer marscherande emot oss. De kastar flaskor med någon vätska i, stenar, slänger knallskott som ekar på torget som om kriget var över oss. Träpåkar viner i luften. De är mycket hotfulla. Folk skriker och rör sig åt olika håll. Någon skriker i högtalaranläggningen: ”Ta bort barnen från torget, vi andra håller ihop. De ska inte få splittra oss det är precis det de vill. Nu håller vi ihop.”
Jag var skiträdd. Hela kroppen skakade, hjärtat bultade hårt, hårt. Jag hinner tänka många gånger att kriget brutit ut.
/.../
Jag är mer vaksam idag. Jag letar efter rasistiskt klotter, jag är ofta inne på rasistiska sidor och läser. Jag måste veta hur de tänker, vad de skriver, var de är, vilka är deras symboler.”
”Jag skäms inte för att jag använde våld”
S:
”Något inom mig gjorde att jag inte kände rädsla alls när nazisterna dök upp. /.../ Adrenalinpåslaget gjorde att jag var så sjukt närvarande. Jag såg varje flaska som föll i slow-motion, hoppade åt sidan. Knallskotten smällde en meter från mig, men jag visste att de inte var farliga. Jag var inte rädd alls.
Däremot blev jag jävligt arg. Jag tänkte inte backa en meter till. /.../ Och var var poliserna?? Ingenstans, till en början.
/.../ Jag såg en äldre man ta en cykel och slänga på nazisterna. Många blev så sjukt förbannade och gjorde saker som var väldigt farliga. /.../
Jag vrålade åt polisen framför mig: ”Men grip dom bara! Gör något!”. Men han vågade inte, istället vände dom nazisterna ryggen och formerade sig framför oss. /.../ När jag skrek igen blev jag slagen med teleskopbatong av samma polis, två gånger, en gång på armen, en gång på benet. Det gjorde mig otroligt frustrerad. Smärtan kändes knappt då, men dagen efter blommade stora blåmärken ut, och ett muskelfäste i låret kändes trasigt. /.../
Jag är ingen våldsam person. Men inget gör mig så förbannad som nazister. Jag tror faktiskt aldrig jag använt våld på riktigt. Men den här dagen gjorde jag det. Jag sparkade en ung nazist i bröstet två gånger. Trots villervallan kunde jag tänka; och jag tänkte att det var rimligt att göra det jag gjorde. Jag såg honom i ögonen. Han såg rädd ut, och vågade inte slå tillbaka. /.../
Efteråt dunkade mitt hjärta i timmar. Jag kände mig otroligt upprymd och stolt. Att vi lyckades driva ut dem i skogen berodde på mångfalden. De organiserade antifascisterna var nödvändiga för att slå tillbaka mot de vidrigaste av nazisterna, absolut, men det var vårt numerära och känslomässiga överläge som gjorde oss så starka. /.../
Jag skäms inte för att jag använde våld den dagen.”
”Jag har tappat tron på rättssystemet”
Ola:
”Tack vare att vi drev ut dem i skogen spred sig istället en känsla av att de inte kan ta de här områdena ifrån oss. /.../ När jag nu hör att människor som hjälpte till att stoppa nazisternas attack och tvinga bort dem från bebyggda områden där de kunnat skada fler människor ska åtalas för ”våldsamt upplopp” tappar jag nästan tilltron till rättssystemet. /.../
Jag har alltid avskytt själva tanken på att döma människor utifrån deras ursprung, sexuella läggning eller kön. Jag har däremot aldrig organiserat mig, bara gått i demonstrationer och alltid tagit ställning i vardagen. Nu är jag däremot en stolt och aktiv medlem i Linje 17 mot rasism.”
”Barnet går i terapi”
Linda:
”Efter denna händelse har ett av barnen uttryckt stor rädsla inför att delta i fler manifestationer. När vi hörde FI:s sammanslutning (hurrarop etc) den 8:e mars på Nytorget (vi stod ett kvarter bort) så fick hen en gråtattack och vi var tvungna att gå en omväg för hen blev så rädd. Vi har också uppsökt (för barnet) samtalsterapi.”
”Ett totalt uppvaknande”
Anonym 18-åring:
”Jag hade fått reda på att hakkors klottrats på olika ställen, att nazisterna hade haft en militärträning vid Kärrtorps IP och att en kille misshandlats i Björkhagen för att han uttryckt sig negativt om nazism och att en kille jagats i Kärrtorp på grund av sitt ursprung. Alla dessa händelser blev ett totalt uppvaknande. Visst visste man att nynazism fanns men det var aldrig något jag märkt av under mina 18 år på jorden. /.../
Jag kom till demonstrationen och mötte upp kompisar. Jag minns att min kompis sa att det var väldigt lite poliser. /.../ Om något skulle hända skulle detta aldrig räcka. Men vi trodde inte heller att så mycket skulle hända. /.../
Efteråt:
Resten av dagen tänkte jag mycket på det som hänt. Såg det i alla stora nyhetstidningar och på tv-nyheterna. Det kändes så sjukt overkligt. /.../ Jag var även väldigt arg på mig själv. Varför sprang jag iväg? Varför var jag inte med och drev bort nazisterna. Det var 2013:s största misstag för min del. /.../
Dagen efter när jag gick den vanliga vägen mot Björkhagens tunnelbana kände jag mig rädd. /.../ Jag hade plötsligt börjat fundera på något jag aldrig trodde jag skulle behöva fundera på i Sverige, nämligen yttrandefrihet. /.../. Jag hade skrivit ett kort inlägg på Facebook om demonstrationen. Jag började fundera på vad som hände om en nazist såg detta? Skulle jag få ett mordhot? /.../ När jag skulle skriva en artikel till skoltidningen valde jag att bara skriva under med förnamn. /.../ Att jag var rädd att uttrycka mig den veckan säger ganska mycket om hur allvarliga konsekvenser en nazistattack kan få förutom de fysiska skadorna. Något som verkligen borde vägts in när man dömde nazisterna. /.../
Visst har denna händelse påverkat en negativt på många sätt, men den har också påverkat mig positivt på så sätt att jag har blivit mer engagerad i frågor kring rasism och nazism, jag har börjat gå på demonstrationer och börjat tänka att man faktiskt kan försöka göra skillnad.”
”Det var krig här”
Eira, 3 år:
”Mamma sa att det skulle bli kul, men det blev det inte. Det blev krig här och vi sprang in och gömde oss.”
