Thomas Quick dömdes för åtta mord, trots i princip obefintlig bevisning. Hur kunde det hända? Svaret kom i Hannes Råstams dokumentärer som sändes i SVT för tio år sedan: tung medicinering och ”återskapande” av ”bortträngda minnen” på Säters rättspsykiatriska klinik, ledande frågor från polisen, domstolar som inte gjorde sitt jobb utan föll in i tron på att de dömde en djurisk seriemördare till ett välförtjänt straff.

Det kan inte ha varit lätt att vara Hannes Råstam och få ett tips om att något inte stod rätt till i Quick-rättegångarna. Medierna och folket hade fått sin mördare, Quick hade erkänt och ett enigt juridiskt system hade dömt honom. När Jonas Karlsson nu tar på sig rollen som Råstam får vi en inblick i den vanskliga processen som varje grävande journalist ställs inför: Är det värt att undersöka det här tipset? Hur troligt är det att det stämmer och går att bevisa? Men är det inte årtiondets scoop om det är sant?

Hollywood-grepp

Vi ser Råstam och unga superresearchern Jenny Küttim (August) leta efter ett enda vattentätt bevis på att Quick (Dencik) är korrekt dömd. Som Råstam säger i filmen: ”Jag vill bara se att han är skyldig, sedan kan vi lägga av.”

För manuset står norrmannen Erlend Loe, i Sverige mest känd som författare till böcker som ”Naiv. Super.”. Han håller fram Hannes Råstam som den första som är intresserad av Quick själv snarare än av alla våldsbrott han tagit på sig. Det är skickligt berättat, med svärtan i de många morden i skarp kontrast till de muntra tongångarna hos psykologerna på Säter när Quick börjar ”bekänna”. Hela historien om Quick är så absurd att man skulle tycka att det var för galet för en spelfilm om man inte visste att det var sant – det känns helt rätt att manuset betonar det.

Mikael Håfström nominerades för en Oscar med ”Ondskan” (2003) och har sedan dess mest jobbat i USA, till exempel med thriller-serien ”Bloodline” och Stephen King-filmatiseringen ”1408”. Han har tagit med sig en verktygslåda av Hollywood-grepp hem, till exempel bygger han upp ett krypande obehag som accentueras i sekundsnabba flashbacks.

Tydlig stjärna

Karlsson och August är samspelta som Küttim och Råstam och Suzanne Reuter har väldig pondus som den upphöjda Margit Norell, bortträngda minnen-nestorn. Men det är inget snack om vem som är stjärnan i den här filmen. David Dencik är magisk i Thomas Quicks alla skepnader: i drogdimmiga rekonstruktioner av brotten, i bältes­lagda vredesutbrott och i de fromma samtalen med Hannes Råstam på Säter, med kaffe och wienerbröd. I scenen där Quick till slut börjar ta tillbaka sina erkännanden reser sig håren på mina armar.

Håfström och Loe förvaltar den sanslösa berättelsen om Thomas Quick väl. På två timmar återberättas Sveriges största rättsskandal på ett både effektivt och drabbande vis. Och även om det är god underhållning understryker eftertexterna allvaret i det hela: Sture Bergwall är fri, men de inom rättsväsendet som bidrog till rättsskandalen har klarat sig undan påföljd trots att de har försvårat utredningen av tiotals mordfall. Skandalöst är bara förnamnet.