Stora delar av industritillverkningen görs numera av 3D-skrivare. Men för hemanvändarna är tekniken fortfarande en kul grej mer än ett praktiskt hjälpmedel. ETC har talat med en optimist och en skeptiker om 3D-skrivarnas potential att revolutionera världen.
Tänk att ha en apparat hemma som kopplas till ett par behållare under diskbänken. En display som låter dig välja mellan ett par formsydda jeans, en ny kaffemugg eller en mediumstekt entrecote. ”Pling!” – allt färdigt på ett par minuter.
Vi är inte riktigt där än, men sedan första generationens 3D-skrivare kom ut på hemmamarknaden för ett par år sedan har tekniken hajpats rejält. Ofta i termer av ”en demokratisering av tillverkningen” eller ”en tredje industriell revolution” – eller med marxistiska termer: en möjlighet för var och en att ta makten över produktionsmedlen.
Men än så länge är det inte under diskbänken framstegen har gjorts, utan i den konventionella industrin. Hemmaskrivarna har förvisso blivit mycket billigare och successivt snabbare. Men med dagens teknik är det inte så många som vet vad de egentligen ska med en 3D-skrivare till. De kostar tusentals kronor och tar flera timmar för att skriva ut en plastfigur, som kostar motsvarande en tia i affären.
Inom industrin däremot har det skett en smärre revolution. När konsultföretaget PWC nyligen frågade hundra amerikanska industriföretag uppgav 11 procent att de på ett eller annat sätt redan använder 3D-skrivare i stor skala. Bland jättarna återfinns bland annat General Electrics (som gör jetmotorer, medicinska verktyg och delar till hushållsmaskiner), Lockheed Martin och Boeing (flyg- och vapen-delar), Aurora Flight Sciences (drönare), Invisalign (tandproteser) och Google (hemelektronik).
Samtidigt utgjorde försäljningen av industriella 3D-skrivare en tredjedel av hela marknaden för industrirobotar 2014. Fördelarna är färre led i produktionen, mindre spill och att maskinerna inte behöver ställas om för att spotta ur sig nya former.
Även byggsektorn har börjat snegla på möjligheterna med tekniken och i Amsterdam håller just nu Europas första 3D-utskrivna hus på att tillverkas av en bioplast som utvinns ur linfröolja.
Sverige hade för ett antal år sedan en ledande position inom den här forskningen, men har sedan dess hamnat på efterkälken. Det menar Lars-Erik Rännar, doktor i maskinteknik på Mittuniversitetet.
”Var bland de bästa i världen”
– Vi var bland de bästa i världen på 3D-teknik i slutet på 90-talet, men forskarna hade svårt att hitta finansiärer i Sverige, och då dog intresset ut och många forskare flyttade utomlands, säger han.
Samtidigt har det i övriga världen startat en intensiv kapplöpning för att ligga i framkant och i USA och Asien finns idag flera projekt på hundratals miljoner dollar. I Sverige har regeringen avsatt 400 000 kronor via Vinnova för en nationell satsning.
Förra veckan anordnade Kungliga Ingenjörsakademien ett seminarium i Stockholm där ledande forskare och företag samlades för att diskutera hur Sverige ska kunna återta sin ledande position. Där diskuterades också vilka förväntningar som egentligen är realistiska.
– Det är enorma förväntningar, framförallt på hemmaskrivarna, och medierna skriver ibland om det på ett sätt som tyvärr inte stämmer, säger Lars-Erik Rännar:
– Att alla i framtiden kommer ha en skrivare hemma som ersätter dagens konventionella produktion kommer inte att hända, det är jag helt övertygad om. Jag ser inte att tekniken skulle kunna bli tillräckligt billig och bra för att det skulle vara möjligt inom otroligt lång tid.
Inom viss industri kommer tekniken däremot att fortsätta växa och få större genomslag, tror Lars-Erik Rännar. Inte minst vad gäller möjligheten för företag att snabbt ta fram prototyper.
– 3D-tekniken bygger på att man tillverkar objekt lager för lager, vilket i vissa fall har enorma fördelar, men inte alltid. Så konkurrensen gäller egentligen bara vissa produkter, såsom inom flygindustrin och implantatindustrin.
”Skulle skippa alla mellanhänder”
Med på seminariet var också Paul Gatenholm, professor i biopolymerteknologi vid Chalmers, som sysslar med 3D-utskrifter av biologiska material. Han är desto positivare till skrivarnas revolutionära potential.
– Jag är övertygad om att tekniken kommer att betyda oerhört mycket för produktionssystemet och göra att länder som Sverige kan ta tillbaka stora delar av produktionen från låglöneländerna. Idag betalar vi tusen kronor för en sko som egentligen kostar tio kronor att tillverka och som inte riktigt passar. För tusen kronor skulle man istället kunna 3D-printa en sko som är exakt anpassad efter foten i en lokal printshop och skippa alla mellanhänder, all transport och belastning på miljön.
Paul Gatenholm ingår just nu i ett forskningsprojekt som utvecklar tekniker för att skriva ut kroppsdelar och implantat av cellulosa. Han menar att Sverige här har stora möjligheter att utveckla nya material från skogen. Till exempel skulle nedsmält cellulosa kunna fungera som ersättare till fossila plaster i 3D-skrivare, tror han.
Inom biologisk 3D-printing finns också ett annat område som skulle kunna innebär en enorm omställning – framställningen av mat.
– Man kan absolut tänka sig att tekniken utvecklas så att man har skrivare med proteiner, stärkelser, smaksättare och så vidare. Då skulle man kunna skriva ut en komplett hamburgare, lager för lager, innehållande just de näringsämnen kroppen behöver för tillfället.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
