Recension: Stefan Jonsson blir omsprungen av samtiden i ”Där historien tar slut”

Stefan Jonsson är inte vem som helst. För lite yngre läsare kan det vara svårt att förstå vilken central position Jonsson hade under 90-talet och tidigt 00-tal. Disputerad vid ett amerikanskt elituniversitet kom han hem till Sverige med de allra nyaste politiska och estetiska idéerna. På 90-talet introducerade han såväl Fredric Jamesons marxism som postkolonial teori för en svensk läsekrets. Han skrev den uppmärksammade trilogin ”Världen i vitögat” och blev den alternativa globaliseringsrörelsens intellektuella per se. Dessutom hade han en tongivande roll som kritiker på Dagens Nyheter fram till 2011. Varje gång Jonsson kom med en ny bok var det en stor händelse inom kulturvärlden; som läsare törstade man efter hans knivskarpa litteraturanalyser och samhällsteorier. 

I dagarna kommer han med en ny samling ”kritiska essäer”, under titeln ”Där historien tar slut”. Det var hela tio år sedan sist, då ”Rapport från sopornas planet” publicerades. Idag sägs det att essäistiken har fått en renässans, men ofta handlar det om ett skrivande som tydligt driver en tes och avhandlar ett begränsat ämne (för den som vill läsa något tidstypiskt rekommenderas Rebecca Solnits ”Män förklarar saker för mig”). Jonssons skrivande är essäistiskt i dess mera ursprungliga bemärkelse: ett försök att tolka omvärlden utifrån till synes obetydliga detaljer.