I dagarna kommer han med en ny samling ”kritiska essäer”, under titeln ”Där historien tar slut”. Det var hela tio år sedan sist, då ”Rapport från sopornas planet” publicerades. Idag sägs det att essäistiken har fått en renässans, men ofta handlar det om ett skrivande som tydligt driver en tes och avhandlar ett begränsat ämne (för den som vill läsa något tidstypiskt rekommenderas Rebecca Solnits ”Män förklarar saker för mig”). Jonssons skrivande är essäistiskt i dess mera ursprungliga bemärkelse: ett försök att tolka omvärlden utifrån till synes obetydliga detaljer.
I den nya boken berättar Jonsson i ena stunden om en misslyckad reportageresa till Grönland, i nästa dyker han djupt ner i Toni Morrisons författarskap. För att sedan undersöka hur varucontainern omformat världsekonomin sedan 60-talet. Det är med andra ord svårt att hitta någon röd tråd i hans tänkande texter. Snarare påminner han om en duvhök som kretsar över ett område. Med en milsvida överblick, men också med förmågan att slå ner blicken på en liten grästuva. Det är inte särkilt många som vågar skriva på det sättet idag – eftersom det bygger på den sammanhållande styrkan i språket samt en sjumila-bildning.
Det är alltså med stora förhoppningar som jag börjar läsa ”Där historien tar slut”. Inte minst för den gäckande titeln som anspelar på Francis Fukuyamas epokgörande ”The End of History”.
Ganska snabbt blir jag dock besviken – för att inte säga gruvligt besviken. Om Jonsson tidigare haft rollen som tongivande intellektuell är det som om samtiden tittat förbi, hejat och passerat i hans nya bok.
Ta den första essän, ”The Situation Room”. Där analyserar Jonsson två bilder från Vita Huset. Den ena föreställande Obama-administrationen när de tittar på mordet på Bin Laden på en tv-skärm. På den andra har hovfotografen avbildat Trump-administrationen i samma rum, under jakten på IS-ledaren Al-Baghdadi.
Jonsson börjar med att på sirlig prosa jämföra hur administrationerna porträtteras (den avspända bilden på Obama pekar utåt, mot skärmen som inte syns på bild, den uppstyrda bilden på Trump pekar inåt – mot härskaren). Jonsson konstaterar därefter att det vore omöjligt att skapa en bild som på samma gång fångar det som händer på skärmen – våldet, drönarna, ”the collateral damage” – och nätverket av makt i världens centrum.
Detta tomrum mellan bilderna kallar Jonsson ”den koloniala revan” – och det är den som hans bok ska handla om.
Jag vet inte vad det är, men något gör mig så märkligt oengagerad av den inledande analysen. Är det tänkt att jag ska känna mig upprörd över de (förvisso rättsvidriga) morden på blodtörstiga terrorister? Det gör jag inte.
Dessutom är påståendet att en bild som sammanför våldet och härskaren, nätverket och subalternen (för att använda Jonssons terminologi) inte alls otänkbar. Kort efter mordet på Bin Laden hade filmen ”Zero Dark Thirty” premiär som gjorde just det.
Nu gör jag mig givetvis dum, Jonssons tolkningar av bilderna rör sig bortom denna platta sammanfattning. Men poängen är att jag saknar den lättviktiga slagkraften i analysen, som inte någon intellektuell bör underskatta.
Det blir inte bättre längre fram i boken. Flera gånger återkommer Jonsson till stereotyperna ”krigaren” ”(tänk ”American Sniper”), som försvarar ”universella” värden vid den yttersta gränsen, och den ”beslöjade kvinnan”, som representerar periferiens efterblivenhet.
Detta är förvisso två verkliga stereotyper som gjort världen mycket ont, men Jonssons texter om dem är så blodfattiga. I den avslutande essän läser han Johanna Hildebrandts bok ”Krigare” och konstaterar att de undertryckta kvinnorna behövdes som svepskäl för att invadera Afghanistan. Sedan gör analysen halt. Här finns ingen fördjupad bild av hur den amerikanska imperialismen fungerar, ingen inblick i de amerikanska klassförhållandena som låg till grund för invasionen, ingen analys av civilbefolkningens situation.
Kanske begär jag för mycket – men jag hade hoppats på mera av en författare av Jonssons kaliber.
Och så där fortsätter det. Överlag har jag känslan av att Jonsson inte uppgraderat sin teoretiska verktygslåda sedan han skrev ”De andra”, 1993. Återkommande refererar han vördnadsfullt till litteraturvetaren Gayatri Spivak och den subalterna studiegruppens analyser av den postkoloniala situationen i Indien. 2013 utsattes de dock för en förödande kritik från Vivek Chibber, som i ”Postcolonial Theory and the Specter of Capital” visade hur gruppen fullkomligt missförstått kapitalets funktion samtidigt som de orientaliserade Indien. ”Den subalterna kan inte tala” citerar Jonsson Spivak med gillande, kallar det för ett ”poetiskt” uttalande. I mina ögon är det ett elitistiskt påstående som fördunklar det faktum att 1900-talshistorien är en enda lång katalog över förtrampade grupper som höjt rösten. Samtidigt är det typiskt för det hala postkoloniala lingo som Jonsson svänger sig med.
Kort sagt: världen tycks ha sprungit ifrån Jonssons teorier. Att han skriver elegant och i många fall gör sofistikerade litteraturanalyser kan inte dölja det faktumet.
Märkligt nog gör det att bokens anspråksfulla titel ”Där historien tar slut” faktiskt känns passande. Fast kanske inte på det sättet som författaren tänkte sig.
Jonsson har nämligen ingenting relevant att säga om historiens återkomst efter 2008.
PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC
Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
