Trots att de båda envist hävdar att de vill bo i skogen och inte far illa av det måste de lämna det livet bakom sig. De får en bostad, en plats i skolan respektive jobb på en julgrans­odling och hyresvärd som tar med dem till kyrkan. Ändå har den PTSD-drabbade Will har svårt att känna sig bekväm. En dag säger han åt Tom att packa sin väska och så flyr de ut i vildmarken igen.

Trivts bra

Tom har trivts bra med sitt liv utanför samhället, men sedan hon fått tak över huvudet, en säng att sova i och grannar att prata med så vill hon inte fly mer. Eftersom hon vet att hennes pappa har svårt att leva bland folk följer hon ändå med, men hur länge kan de fortsätta röra sig, hur länge orkar hon fly?

Liksom i ”Winter’s bone” har Debra Granik satt stor tilltro till en tonårig skådespelerska – och Thomasin Harcourt McKenzie är utmärkt i rollen som Tom. Pappan spelas av Ben Foster, en sån där skådis som är bekant utan att man kan sätta fingret på varför (i mitt fall avslöjar Google att det rör sig om en biroll i ”Six feet under”). Båda åstadkommer med små gester ett gripande porträtt av den längtan, smärta och uppoffring en människa ibland måste utstå för familjens skull.

Påminnelse

Tempot är lugnt och Granik och manuskollegan Anne Rosellini närmar sig Tom och Will med stor respekt. Det är inte lätta val karaktärerna ställs inför, och duon skildrar deras vedermödor utan att döma eller veta bättre än sina huvudpersoner. De låter också birollsfigurerna vara mänskliga, varma och vilja Tom och Will gott – något man sällan ser i filmer om folk på flykt. Snarare brukar det vara hänsynslösa, giriga och våldsamma typer som kommer i deras väg.

I ett USA där över 20 miljoner människor är krigsveteraner och många av dem kämpar med psykisk ohälsa och mot självmordstankar är ”Leave no trace” en viktig film – och en påminnelse om att kriget drabbar även familjer till de soldater som överlever och tar sig hem igen.