Magisk realism är en inom litteraturvetenskapen ganska omdebatterad term som det är svårt dra några fasta gränser kring. De flesta är dock överens om att det är en beskrivning av en litteratur där övernaturliga inslag beskrivs som en mer eller mindre accepterad del av den vardagliga, realistiska verkligheten. Då termen först började användas om sydamerikansk litteratur har den kommit att förknippas med icke-västerländsk, postkolonial litteratur, även om vissa menar att det finns magisk realism hos såväl Franz Kafka som Selma Lagerlöf. Detta har lett att ”magisk realism” blivit ett populariserat begrepp som ibland slentrianmässigt används till exempel i förlagens marknadsföring av icke-västerländsk litteratur för att signalera exotism till de västerländska läsarna.
Mer intressant blir den magiska realismens koppling till postkolonial litteratur om en, som många litteraturvetare gör, ser den som en litteratur som vill dekonstruera maktens hegemoniska beskrivning av verklighet och sanning samtidigt som den rehabiliterar en berättartradition med muntliga, förkoloniala rötter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I den chilenska författaren Isabel Allendes moderna klassiker ”Andarnas hus” från 1982 som nu kommer i nyutgåva knyts det magiska till de synbart maktlösa, till kvinnorna. Det är en mycket politisk roman om kön och klass som kretsar kring tre generationer i en välbeställd familj från tidigt 1900-tal fram till 70-talets militärkupp. Familjens patriark Esteban Trueba styr både sitt gods och den egna familjen med järnhand och vägrar acceptera de idéer om jämlikhet som börjar spira i samhället.
Familjens kvinnor, med Estebans synska hustru Clara i centrum, skapar sig en egen värld mitt i patriarkens tyranni: en tillvaro av kvinnosolidaritet befolkad av de andar och gengångare som Clara står i ständig kontakt med. I den kanske mest välkända magiskt realistiska romanen” Hundra år av ensamhet” (1967) av den colombianska nobelpristagaren i litteratur Gabriel García Márquez skildras en avlägsen by där sådant som vanligtvis skulle kallas övernaturligt existerar som en normal del av vardagen. I ”Andarnas hus” är denna plats inte geografiskt avskild på samma sätt utan finns mitt i den realistiska, brutala och patriarkala värld som är Esteban Truebas territorium.
Det magiska, andarna är inte något som direkt hotar eller konfronterar den patriarkala makten, men däremot står de för Claras och de andra kvinnornas förmåga att skapa ett andrum och ett utrymme där denna makt inte når dem. Samtidigt har denna andra sfär även en rumslig dimension. Det majestätiska hus som Esteban bygger åt familjen fyller Clara med åren obemärkt med extra rum åt sina många gäster så att den stränga fasaden tillslut bara är ett skal som döljer ett brokigt rike fyllt av mänskliga och övernaturliga varelser. Claras sfär är inte så mycket en separat plats som en undervegetation som slingar sig genom Estebans värld.
Det magiska i tillvaron associeras hos Isabel Allende alltså med kvinnor och utgör både ett ifrågasättande av och flykt från patriarkatets brutala verklighet. Men samtidigt är dess subversiva potential ganska begränsad. För även om samtliga av familjens kvinnor står för progressiva värderingar så är deras mest utmärkande drag att de är eteriska och sensuella. Deras motstånd utgörs främst av deras förmåga att, liksom andarna, glida undan Estebans och de andra männens hårda hantering och sätta sig över deras regim genom att skapa egna rum mitt i denna. Ändå står Chiles politiska förändringar och klasskamp på många sätt i centrum av romanen, som slutar när Pinochet infört militärdiktatur och Claras barnbarn Alba, som våldtagits och torterats, sitter i den ruin som en gång var ”andarnas hus” och försöker sammanställa sin mormors och mors historia. Hennes, liksom hennes mor Blancas, politiska engagemang väcktes av kärleken till en vänsterradikal man. ”Andarnas hus” har lästs som en feministisk roman, men det feministiska credot är i så fall att medan männen med sin brutalitet och sina politiska ränker river ner, så bevarar kvinnor.
Dels genom sin livgivande förmåga (moderskapet har en framträdande ställning hos Isabel Allende), dels genom att som Clara med sina anteckningar som sedan sammanställs av Alba rädda kunskap och minnen undan glömskan, och dels genom att bevara och vårda bandet till andarna, till det magiska i tillvaron. Isabel Allendes gestaltning av kvinnors motstånd och överlevnadsstrategier och den roll det övernaturliga spelar i denna gestaltning balanserar sålunda på gränsen mellan subversitet och konservatism.
Å ena sidan bidrar det övernaturliga i kvinnornas värld till att luckra upp konturerna i den verklighet där männen härskar oinskränkt och skapa en annan där kvinnorna har tolkningsföreträde. Å andra sidan befäster närheten till det övernaturliga synen på kvinnor som eteriska, irrationella, mystiska och för evigt Andra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
