Recension: Finurligt och roligt om nattsvarta ämnen i ”Krokodilens vänkrets”

Jona Elings Knutssons debutroman inleds i två olika badrum, det ena i sjuttiotalets Sovjet där Yonova tvättar håret i handfatet, det andra i nutidens Stockholm där Malin funderar över kroppsvätskornas mönster i trosorna. Berättelserna tar sedan form och läsaren möter de båda kvinnorna. Yonova är gift med sovjets trettonde kosmonaut men bor nu i sin lägenhet i Moskva, efter att hennes man blivit rektor vid Jurji Gagarins träningscenter. Lägenheten delar hon med sina två tonårsbarn och två krokodiler, ursprungligen en gåva från Fidel Castro, som nu bor i familjens badkar.

Malin har gjort en klassresa från Hedemora till Östermalm efter att ha gift sig med en överoptimistisk överklasskille, som till förbannelse ser det positiva i allt. Genom henne träder det svenska klassamhället fram där klasskillnaderna syns i lägenheter kontra våningar, i kontrasten mellan cykel och bil och i skicket på skor och tänder. Hon jobbar på café men är efter en abort sjukskriven och bearbetar sorgen genom att skriva. Tyvärr blir beskrivningen av Malin bitvis något trött då det vid upprepade tillfällen påpekas hur otroligt snygg hon är och vissa scener, som när hon är inne i en barnbutik och möter en okänslig försäljare, snubblar på mållinjen.