Jona Elings Knutssons debutroman inleds i två olika badrum, det ena i sjuttiotalets Sovjet där Yonova tvättar håret i handfatet, det andra i nutidens Stockholm där Malin funderar över kroppsvätskornas mönster i trosorna. Berättelserna tar sedan form och läsaren möter de båda kvinnorna. Yonova är gift med sovjets trettonde kosmonaut men bor nu i sin lägenhet i Moskva, efter att hennes man blivit rektor vid Jurji Gagarins träningscenter. Lägenheten delar hon med sina två tonårsbarn och två krokodiler, ursprungligen en gåva från Fidel Castro, som nu bor i familjens badkar.
Malin har gjort en klassresa från Hedemora till Östermalm efter att ha gift sig med en överoptimistisk överklasskille, som till förbannelse ser det positiva i allt. Genom henne träder det svenska klassamhället fram där klasskillnaderna syns i lägenheter kontra våningar, i kontrasten mellan cykel och bil och i skicket på skor och tänder. Hon jobbar på café men är efter en abort sjukskriven och bearbetar sorgen genom att skriva. Tyvärr blir beskrivningen av Malin bitvis något trött då det vid upprepade tillfällen påpekas hur otroligt snygg hon är och vissa scener, som när hon är inne i en barnbutik och möter en okänslig försäljare, snubblar på mållinjen.
Yonova är desto mer underhållande och efter ett surrealistiskt krig med krokodilerna, som inleds när hon fastnar med håret i handfatet och blir huggen i foten av en av bestarna, kommer hon triumferande på att hon kan tvätta sig på badhuset istället. Freden är dock kortvarig och snart är hon åter beslutad att krokodilerna ska dö eller på något vis försvinna från hennes lägenhet. Efter hand får läsaren veta att Yonovas historia är ett romanmanus som Malin arbetar med, och Elings Knutsson leker med gränsen mellan fiktion och verklighet samtidigt som hon lyfter skrivandets plågor. Repliker och händelser flyter mellan Moskva och Stockholm och ibland fungerar den ena som en spegling av den andra. Till exempel konversationen mellan Yonova och hennes make, där hon frågar om han kunde se henne från rymden, som varieras och upprepas som ett mantra genom boken.
Elings Knutsson har lyckats ge de två berättelserna var sitt språk och världarna hålls därmed skilda åt, som att krokodilerna ”ler i mjugg” medan nutidens stockholmare använder överdrivet många engelska ord och vill att man ”hakar på” till krogen. Starkast är dock bokens humor och något som liknar den absurdism som äldre rysk litteratur ofta har ett stråk av, mina tankar går till både Gogol och Bulgakov, och kanske är det där inspirationen är hämtad. Intrycket förstärks av de återkommande citaten ur Dostojevskijs Krokodilen, som är finurligt utvalda och lättar upp och tynger ner på samma gång. Tyvärr verkar Albert Bonniers ha snålat på materialet vilket gör att texten på nästkommande sida lyser igenom bokens tunna blad. Det är synd med tanke på det vackra omslaget som med rymdkartan och krokodilerna ger en känsla av retro sci-fi.
”Krokodilens vändkrets” är också en roman om att vara en dålig mamma, eller snarare att vara mamma och människa på samma gång, att inte kunna offra allt för familjens skull. Samtidigt är det minst sagt provocerande när Yonova fantiserar om att hennes dotter blir uppäten av krokodilerna. Malins Stockholm är en samtidsskildring i mängden och skiljer sig inte märkbart från annan realistisk prosa, men delarna om Yonova briljerar desto mer. Det är en rolig roman, med galghumor och nattsvarta ämnen som ändå lämnar en känsla av finurlighet och finess.
