Lägg ner jakten på det perfekta. Det mantrat återkommer gång på gång när Martina Haag tar emot i sin villa i fina Stockholmsförorten Bromma.
– Jag har många kompisar som lagar jätteäcklig mat, men jag kommer ändå – det är ju umgänget man vill åt.
– Man har ju aldrig varit på en middag där man efteråt har sagt ”Du skulle varit där, alla hade rakt perfekt hår och satt så fint”. Det är ju det operfekta som är roligt.
Hon lever som hon lär: visst, ljusen på köksbordet är tända för att jaga bort höstmörkret, men det står också en livstrött planta citronmeliss på köksbänken och under vårt samtal sitter hon inte ner. I stället far hon runt i köket, plockar undan, viker tvätt och torkar ytor.
– En av upptakterna till boken var att jag läste att vi i Sverige procentuellt lägger mest pengar på att bygga om våra kök. Marmor och grejer – och så sitter man ensam med sin fryspizza för att man tror att allt måste vara perfekt om man bjuder hem folk. En soppa, lite vin, ett bröd, en ost – det duger bra!
Sms-roulette skapade sällskap
Efter en massa romaner har Martina Haag nyligen släppt ”10 anledningar att inte bjuda hem folk (och 10 sätt att göra det ändå)”. Målet är att fler ska komma över sina värd(inne)nojor.
– Det är så sorgligt när folk säger ”Jag skulle gärna vilja bjuda hem folk, men …” och sedan kommer det något om att man bor litet eller är så dålig på att laga mat.
Under ett år samlade hon då och då ihop olika gäng med kompisar och bekanta – till och med ett sällskap genom att på måfå bjuda in ur sin telefonbok. Varje sådan middag illustrerar ett kapitel i boken, som ”Tänk om det blir stelt”.
– Just det händer inte så ofta här. Det är en av mina styrkor som värdinna – att jag har så många roliga kompisar. Är det tråkiga gäster är det ju omöjligt att ha trevligt, hur tjusiga servetter man än har.
Ät-intresserad men dålig på matlagning
Att hon skulle ge ut en kokbok trodde nog varken hon eller hennes högstadielärare.
– Jag hade streck i hemkunskap, för jag kunde inte sitta still. Jag har alltid varit ät-intresserad, men inte kunnat laga mat.
Det ändrades när hon var 23 år och jobbade i ett år som skådespelare på Västerbottensteatern i Skellefteå. I brist på saker att göra (”samma film gick på bio både när jag flyttade dit och när jag flyttade hem och det finns en gräns för hur många promenader man kan ta”) började hon sida för sida laga sig igenom kokboken hon fått av sina vänner i avskedspresent.
– Efter ett tag hittade jag den där ”musikaliteten” när jag smakade av. Jag började ändra mer och mer i recepten – och så småningom köpte jag en tom bok och började skriva in mina egna.
Hon tar ner en sliten pjäs ur kökshyllan. Mammas recept på rödspätta med champinjonkräm samsas med inklistrade bilder på barnen, festinbjudningar och en prydligt nedtecknad instruktion om de mandelkorgar en tant i Blattniksele bjöd på.
Vilket av problemen du ringar in i boken stöter du oftast på?
– För mig är det att gästerna aldrig går hem. Jag har någon vikingaklocka i huvudet, går upp när det blir ljust och vill lägga mig när det blir mörkt.
Hur handskas du med det?
– Jag säger ”Släck ljusen när ni går, jag går och lägger mig.” Men de fattar inte ens den piken – de bara ”Wiiii, mera viiin!”
En tom påse tortillabröd åker ner i plaståtervinningen.
Jag funderade på det där med att många kvinnliga författare avfärdas som ”lättviktiga”. Det känns som om män inte på samma sätt delas in i ett A- och ett B-lag. Hur känns det att behandlas så?
– Tjejer hamnar ofta rätt in i fulkulturen – inte minst om de har läppstift och klänning. Jag har alltid varit fulkultur, men när jag släppte ”Det är något som inte stämmer” vände det och plötsligt recenserades jag i de ”fina” tidningarna. Då låtsades de inte om att mina andra böcker också var mina. Jag fick pris för Årets bok och sitta hos Skavlan.
Kändes det som en revansch?
– Nej, jag tänkte bara: Vad märkligt. Helt plötsligt ska jag räknas som fin.
Varför tror du att det blev så?
– Det finns ett sånt förakt mot humor. Det är skitsvårt att skriva roligt. På samma sätt tror jag att många filmrecensenter hellre skriver om en svartvit, otextad polsk tragedi som de egentligen inte fattar ett dugg av – men att göra en bra komedi som folk blir varma i hjärtat av, det duger inte.
Martina Haag säger att hon har varit inne i finrummet och vänt, men att hon skriver sina böcker för vanligt folk.
– Just nu håller jag på med en teveserie, två långfilmer och två romaner. Är jag fin- eller fulkultur? Jag bryr mig inte. Det är inte viktigt. Sedan vet jag att ”Det är något som inte stämmer” har betytt mycket för många. Jag har träffat flera terapeuter som brukar rekommendera den till sina patienter i kris.
Kompisar från 25 och uppåt
Under november spelar Martina Haag in en film som hon har skrivit tillsammans med unge komikern William Spetz. Veteranerna Sven Wollter, Tomas von Brömssen och nyligen utnämnda julvärden Marianne Mörck spelar ett gäng 80-plussare som rymmer från ett äldreboende och ger sig ut på en roadtrip i Europa.
– Den handlar om kärleken, livet och döden. Det är kul att få jobba med dessa veteraner – det är så sällan folk i den åldern får spela stora roller på film.
Du verkar ovanligt bekväm med att umgås över generationsgränserna, som med William Spetz och (Mello-stjärnan) Viktor Frisk. Hur kommer det sig?
– Det hände nåt när jag skilde mig. Jag lärde känna så många nya människor – och jag har så galet roligt med Viktor och William. Jag har kompisar som är 65, varför skulle jag inte kunna ha yngre vänner också? Om man tror att man bara kan umgås med folk som är precis likadana som en själv, då missar man många skitspännande möten.
Filmen är bara ett av många projekt som snurrar i Martina Haags hjärna.
– Jag får så många idéer att det är som att vara fastbunden vid en babblande galning som aldrig är tyst – men den galningen är jag!
Hur ska jag göra om ...
... jag mest står i köket och blir stressad när jag bjuder hem folk – och inte hinner umgås?
– Maten behöver inte vara klar när gästerna kommer. Det är väldigt bra för att skala av lite stelhet också. Jag sätter alltid folk i arbete: ”Vill du hacka lök eller skala banan?”. Då kommer folk igång. Det är under lagandet som det lättsamma är – ätandet är ju över på några minuter.
... gäster tar sig friheter i mitt kök, till exempel börjar fylla diskmaskinen?
– Låt dem! Jag brukar fråga folk om de vill plocka ur diskmaskinen eller köra mitt barn till basketen.
... jag vill bjuda hem folk men min partner inte har lust?
– Då får den andra gå på bio. Det är så tröttsamt med par som bara gör saker ihop – det är så omodernt! De flesta är dessutom roligare utan sin partner.
... en gäst i sista sekund meddelar att hen är vegan?
– Det är veganens problem. Då får den äta det som finns. Det finns oftast fyra fem saker på tallriken – då får de äta det de kan av det.
... jag är singel men alla mina kompisar är i par?
– Bjud bara de roliga. Om den andra delen av paret blir arg får den väl vara det.
... jag är ledsen och egentligen inte orkar, men ändå vill ha sällskap?
– Bjud andra ledsna. Säg ”jag vill egentligen bara ge upp, men jag ringde dig istället – kan vi inte köpa pizza och kolla på en Hugh Grant-rulle?” Då öppnar du också upp för att andra ska våga höra av sig till dig när de är ledsna. Det blir en bättre relation då.
... småbarnsfamiljer kommer, äter och lämnar mig med disken?
– Det får man bara hacka i sig. Småbarnsföräldrar är som i ett konstant trauma. Vänd på perspektivet: ”Tänk vad skönt, vi bara åker dit, äter och sedan åker hem.” De där åren är så tunga ändå, så då får man vara bjussig. Men annars får folk hugga i och hjälpa till när de är hos mig. Prinsessan Victoria skulle också få plocka ur diskmaskinen om hon var här på middag ...
