Var det ett eget rum som fattades henne? Moderskapets uppslukande krav på här och nu och kroppslighet som åt upp hennes skrivande längtan? Maken Ted Hughes, hans självupptagenhet, hans otrohet? Eller helt enkelt en odiagnostiserad och omedicinerad bipolaritet, en kemisk obalans?
Många har genom åren spekulerat i vad som fick Sylvia Plath att vilja dö. Elin Cullhed gör något annat. Hon skriver fram en människa ur bråten av mytbildning och biografiska fakta, av efterlämnade texter och omgivningens tissel och tassel och välunderbyggda tolkningar.
Isande intelligent
”Eufori” låter Sylvia själv berätta om det sista året. Merparten av romanen utspelar sig i det hus på den engelska landsbygden dit Sylvia och Ted tagit sin tillflykt för att bygga det familjeliv varur stor litteratur och lyckliga barn ska spira. Om inte mörkret tagit sig in, om inte drömmen söndersmulats av nötande småbarnsliv och husskötsel, av isoleringen och till sist fullständigt tillintetgjorts när Ted lämnar Sylvia för en annan kvinna.
Det hade kunnat bli… både krystat och lite snaskigt, att försöka återskapa sinnesstämningen hos den dödsdömda poeten, krypa innanför skinnet på en av det sena 1900-talets mest ikoniska författare.
Men Elin Cullhed lyckas balansera på denna tunna linje, göra sin romanfantasi över Sylvia Plaths sista tid i livet både isande och intelligent, skriva fram det hudlösa och simultant betrakta elegin över ett liv med skarpögd distans.
Det tar en liten stund att vänja sig vid att Elin Cullhed tar sig friheten att i ena stunden vara mitt i Sylvias sjudande blodomlopp för att i nästa vränga sig ut. Låta Sylvia slänga ur sig en fras som andas nutiden och skaver mot det fiktionens 1960-tal, eller kommentera sin samtid med framtidens blick: ”Det här var före Beatles, det var före J.F. Kennedy … ”
Men när premissen väl satt sig fungerar det som en väloljad växel, en svalkande metanivå som påminner om att fantasierna om den tragiska hjältinnan Sylvia Plath alltid är en saga byggd av drivved och spillror från det liv som stormade sönder i februari 1963.
Ett stråk av krass humor
Elin Cullhed manar fram en intensivt levande och letande Sylvia, under den period då hon skrev fantastiska dikter och samtidigt känner sig krossad av moderskap. Hon skriver pulserande om Sylvias skiftande känslor, om Sylvias leende som ”spräcker kinderna” om längtan efter det storslagna mitt i småbarnslivets geggiga, kladdiga vardag men också om föräldraskapets förlösning: ”Frieda varma, underbara klump att låta sitt ego krossas av och vända ett stelt grin till ett mustigt skratt tillsammans med!”.
”Eufori” börjar trevande men vinner i intensitet, tätnar, tvingar läsaren att lojalt tassa tätt intill Sylvia Plath medan hon sliter och river i resterna av sitt sönderfallande liv och lämnar allt mindre kvar som är helt och vackert och hållbart. Elin Cullhed hittar ett språk som böljar mellan det poetiska och krasst konkreta, som målar vackra bilder och sedan krossar dem mot linoleumgolvet, ger den mytiska ”Sylvia Plath” ett liv som är grandiost, ynkligt och igenkännbart, tragiskt och drastiskt med ett stråk av sträv humor.
Boken slutar innan slutet, mitt i den maniska glädjen, det forcerade framtidshoppet, vilket inte gör det mindre smärtsamt. Tvärtom.
