Den sydkoreanska författaren Han Kang har tagit världen med storm. Hennes genombrott kom 2016 då ”Vegetarianen” vann det internationella Bookerpriset och översattes till ett tjugotal språk. Den handlar om en kvinna som slutar äta kött, vilket väcker våldsamma känslor i hennes familj. Till slut vägrar hon att äta någonting vilket leder till att familjemedlemmarna börjar förgripa sig på henne. ”Vegetarianen” var en modernistisk pärla som både fungerade som en berättelse om det inskränkta Sydkorea och en allegori över den samtida begärsstrukturen. Samma år publicerades ”Levande och döda”; en historisk roman om student- och arbetarockupationen av staden Gwangju på 80-talet. Det var en väldigt annorlunda typ av bok som på ett poetiskt språk gestaltar Sydkoreas motsvarighet till 1968. Även den ett mästerverk som skildrar klasskamp med en touch av magisk realism.
Metafor för ensamhet
I dagarna publiceras den tredje romanen av Kang på svenska. Den heter ”Den vita boken” och är en kort liten historia på 120 tunnsådda sidor. Till skillnad från tidigare böcker behandlar den ett högst privat trauma – hur Kangs mamma tvingades begrava sin förstfödda kort efter förlossningen – och den gör inte heller anspråk på att ha samma episka räckvidd. Ändå nominerades sorgeboken till Bookerpriset 2018 vilket säger något om Kangs stilistiska kvaliteter.
Berättelsen – om man nu får kalla resultatet så – tar sin utgångspunkt i en tillfällig vistelse i Warszawa, där Kang reflekterar över hur systerns död påverkat hennes liv. Med hjälp av färgen vit försöker hon gå in i såväl moderns som sitt eget trauma: från den lilla spädbarnsskjortan som modern svepte barnet i till snön som faller i den främmande staden, vilket fungerar som en metafor för författarjagets ensamhet. Kangs stora styrka är att hon kan skriva en närmast meditativ prosa om uppslitande processer och färgen hjälper henne med detta. Vitt är ju som bekant både oskuldens och arsenikens färg – för att tala med CJL Almqvist.
Drabbande scen
”Den vita boken” kan beskrivas som ett försök att transcendera smärta till språk, vackert översatt av Anders Karlsson och Okkyoung Park. På många sätt är det en sekulär bönebok, vilket dess repetitiva form understryker. Boken är uppdelad i korta, hårt koncentrerade avsnitt och kapitel efter kapitel innehåller rubriker om snön: snö, snöblandat regn, snöstorm, vintergatan, evig snö, snöflingor, vit stad och så vidare. Jag förstår poängen med det men måste samtidigt erkänna att greppet är tålamodsprövande. Som läsare ifrågasätter jag om det verkligen är värt min maximala koncentration när resultatet är några vackra formuleringar om fruset vatten. I ett avsnitt till exempel sitter Kang och tittar ut genom fönstret och betraktar hur träden byter skepnad under ett årstidsskifte. Samtidigt ser hon de evigt snötäckta bergen i horisonten och jämför synen med den vuxnes kalla hand på barnets feberförkylda panna. Visst är det en vacker liknelse, men ärligt talat: är det något mera än det?
”Den vita boken” är kort sagt en roman där det poetiska språket stirrar lite för djupt in i sig själv. Detta blir extra tydligt i de scener som verkligen griper tag. Som den då Kangs moder ligger, med rödsvullna ögon, och klämmer ut råmjölk ur brösten medan hennes make begraver spädbarnet hon nyss fött. Paret är utstationerat i en liten by, där modern har förlöst sig själv i en dragig lärarbostad. Barnets navelsträng har hon klippt med samma sax som hon, under kraftiga sammandragningar, skar till spädbarnsskjortan med. Det är en otroligt drabbande scen som Kang – i en bättre bok – hade gjort något av. Typiskt för Kang är nämligen att hon låter sådana händelser bli symboler för Sydkoreas hypersnabba modernisering – från ett primitivt bondeland till en högteknologisk nation på bara några årtionden. Men i ”Den vita boken” släpper hon den bara: låter den singla ner över sidan likt en smältande snöflinga.
