BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Det har funnits en bild av att det här med gruvor är något som bara berör norra Sverige. Så är det inte. Frågan är mycket större än så och jag tror att folk börjar inse det, säger Anders Duus.
Det är Riksteatern som just nu turnerar med pjäsen Dagbrott, med manus av Anders Duus och i regi av Sara Giese. Båda två har var för sig arbetat med många uppmärksammade produktioner på teatrar över hela landet. Tillsammans har de satt upp Grodregn över Fruängen på Stadsteatern i Stockholm – en föreställning om den lilla människans miljöångest, och Allt ska bort på Riksteatern – om vad som händer i ett litet samhälle när det enda företaget lägger ner. Det är pjäser som sätter fokus på samtiden, med en tydligt politisk ton och ett underdog-perspektiv.
Uppvuxen i Åmål
I Anders Duus pjäser utspelar sig ofta handlingen på den mindre orten. Han är själv uppvuxen i Åmål och konstaterar att det inte är så många inom teatervärlden som berättar om liv och leverne utanför storstäderna, bortom det urbana perspektivet. Men gruvfrågan snubblade Anders Duus över av en slump. Det var när han läste om protesterna mot den planerade gruvan i Kallak/Gállok utanför Jokkmokk som han upptäckte vilket stort och sammansatt ämne det är.
– Jag visste ingenting om gruvfrågor innan. Och det tog lång tid innan riksmedia hittade dit, fast det var en jättekonflikt. Men i samma veva som Gállok, så började det också skrivas om Ojnareskogen på Gotland och gruvan vid Vättern. I de här konflikterna hittar man stora frågor, som centrum – periferi, kolonialism och valet mellan miljö och pengar. Det är också frågor som delar bygder, en del vill ha arbetstillfällen till varje pris, andra vill bevara naturen.
Ämnet gruva drabbade Anders Duus djupt. Han säger själv att han aldrig förr har skrivit en pjäs med ett så tydligt ärende: i Dagbrott finns inget hymlande om var sympatierna ska ligga.
– Teaterns styrka ligger som regel inte i det starka påståendet. Jag är egentligen mer intresserad av nyanser. Men här kände jag att det finns ett informationsglapp om vad som pågår just nu, och det gör att det finns en anledning till ett starkt ställningstagande. Pjäsen handlar inte om seriös gruvdrift, utan om de här ”vilda västern”-företagen som gör irreparabla skador på naturen.
Det samiska perspektivet får också ta stor plats i Dagbrott. Uppsättningen är ett samarbete med Giron Sámi Teáhter i Kiruna och pjäsens kvinnliga skådespelare, Sarakka Gaup, är same. Pjäsens regissör Sara Giese säger att samarbetet närmast var en förutsättning för att kunna göra föreställningen.
– Vi har haft två referenspersoner som har varit inblandade i det uppmärksammade Girjasmålet. De har läst och kommit med synpunkter under skrivandet. Och så har Sarakka bidragit med mycket kunskap och inte minst energi i repetitionsarbetet. Att göra en pjäs om gruvor utan det samiska perspektivet kändes omöjligt, säger Sara Giese.
Vardagsnära
Dagbrott är ändå en vardagsnära pjäs. Gruvfrågorna må vara stora och svåra, men i pjäsen skildras de lekfullt och med becksvart humor. Fyra novellberättelser byter av varandra – alla kretsar runt kvinnor, vars namn börjar på M. Karaktärerna kämpar med sina liv, med kärlek, brist på kärlek, osäkerhet, ilska och girighet. I botten av varje berättelse ligger den komplicerade gruvfrågan. Anders Duus säger att det vardagliga är ytterst avsiktligt:
– I en pjäs måste man koka ner stora frågeställningar till något som ligger nära människor. Det måste finnas människoöden som berör.
Men den politiska teatern, med tydliga ärenden, kan mycket väl vara på frammarsch. Sara Giese pekar på den feministiska teatergruppen Gruppen från Göteborg, som glatt ståtar med att de är aktörer i samhällsdebatten, inte en ”museal kulturell arena”, med deras eget uttryck. På samma planhalva spelar regissören och skådespelaren Erik Holmström, som har väckt uppmärksamhet med sin galna dokumentära dockteaterföreställning av Roland Paulsens bok om Arbetsförmedlingen, Vi bara lyder.
– All dramatik bygger på konflikt, men i till exempel miljöfrågan så finns det liksom ingen konflikt, utan bara ett faktum: Det går åt helvete. Och där tänker jag att den politiska teatern får relevans igen. I dagens svartvita politiska läge mår kanske den politiska teatern bara bättre och bättre, säger Sara Giese.
I slutet av november kommer uppsättningen av Dagbrott till Umeå, Lycksele och Boliden för att sedan fortsätta upp till Norrbotten. Premiären i skånska Lomma i september gick bra, berättar Sara Giese. Premiärpubliken hade kanske fysiskt långt till schakten och rasmassorna, men man lyssnade uppmärksamt, särskilt på informationsbiten i pjäsen. I norra Sverige ligger ämnet närmare sin publik och då kan möjligen reaktionerna bli annorlunda.
– Jag tänker att när det ligger nära, så är det kanske lättare för publiken att se den svarta humorn i föreställningen. Jag tror att när ett ämne berör djupare, så kommer man också att skratta mer, säger Sara Giese.
