På spaning i min egen lilla navel

Åsa Linderborg ångrar på 352 sidor allt det där hon kanske inte borde ha publicerat. Frida Boisen skriver om mammans självmord som man inte fick prata om. Elaine Eksvärd fortsätter vara arg på sin pappa medan han lever. En vårspaning hos förlagen avslöjar att vi även 2021 har de typiska samtidsämnena att vänta: författarnas egna relationer och uppväxter. Vän av ordning invänder förstås att så kan några av världslitteraturens storverk beskrivas. Men hur många svenska författare håller ens för att översättas internationellt? Det blir som att jämföra SVT:s ”Amningsrummet” med Woody Allen. Båda riktar strålkastaren och självironin mot den vita, urbana övre medelklassen, men ungefär där slutar likheterna.

Lars Noréns tusensidiga dagböcker, den senaste ute nu på Albert Bonniers, tar priset. Här har vi en dramatiker som istället för att skriva drama som sätter världen i brand antecknar sida upp och sida ned av sina egna vardagsbestyr. Inte ens författaren själv verkar tycka att det är god läsning: “27 augusti 2015. Om någon förblir uthållig nog att fortsätta läsa den här boken beror det nog på samma vilja som jag har i min uthållighet att fortsätta att skriva den, det vill säga leva.”