Litteratur.

2014-11-02 11:10
Carl-Michael Edenborg. Bild: Cato Lein
Carl-Michael Edenborg.

På resa med Rebis

Oväntat nog nominerades Carl-Michael Edenborgs nya roman till Augustpriset – den hade ju inte ens haft recensionsdag vid tillfället. Ann Lingebrandt ger sig bland mördare och vålnader ut på jakt efter domedagen. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Alkemistens dotter

Carl-Michael Edenborg

Natur och Kultur
 

Alkemistens dotter tillhörde överraskningarna på årets lista över nominerade till Augustpriset. Inte bara för att en fantasifylld historisk äventyrsroman som lättsamt tar sig an världens undergång sticker ut i raden av allvarsamma djupdykningar i samtiden och närhistorien.

Utan också för att nomineringen markerar Carl-Michael Edenborgs slutliga insteg i om inte det kulturella finrummet så i alla fall det respektabla litterära vardagsrummet.

Under eget namn debuterade han för ett par år sedan som romanförfattare med den lovordade Mitt grymma öde, där barockkompositören Händel var huvudperson. Men innan dess hade Edenborg filat på sitt uppstudsiga rykte som snuskets främste förkämpe i landet. 

Som oförtröttlig förläggare på Vertigo har han gjort spridningen av litterär erotik till sitt kall och själv praktiserat den skabrösa skrivkonsten under pseudonymen Gunnar Blå.

I Alkemistens dotter kan man snarast höja på ögonbrynet åt att sexscenerna är så pass återhållsamma, omskrivna i ordalag som ”kroppens söta mirakel” och ”kärlekens frukter”. Men så är huvudpersonen också dömd till celibat för att kunna samla alla sina krafter till att slutföra den grandiosa uppgift som är hennes arvslott.

Rebis Drakenstierna på godset Hermestorp tillhör en ätt av alkemister som under stort hemlighetsmakeri fört sina insikter vidare i generation efter generation. Hon är upplärd i faderns laboratorium och har hela sitt liv strängt fostrats in i rollen som släktens yttersta hopp och ändpunkt, den utkorade som ska fullgöra det heliga värvet:

”Jag var ensam, stark, utvald, och det fanns inte längre något utrymme för tvivel: Jag skulle utplåna världsalltet.”

Vad hon ska göra är inget mindre än att rätta till det misstag som utgör själva skapelsen. Rent praktiskt är det en fråga om att på alkemisk väg frambringa ”De vises sten”, och därefter tillverka en bomb som spränger hela universum i bitar.

Det är bara det att Rebis, sedan trettonårsåldern faderlös, inte alls vet hur hon ska gå till väga.

Vid sekelskiftet 1700–1800 ger sig den nittonåriga alkemistdottern ut på en Europaresa för att finna sina kvarvarande släktingar och söka nycklar till gåtan hur den smutsiga materien ska tillintetgöras. Det blir inte bara ett möte med tidens motstridiga idéer utan också med kärleken, något som får hennes tro på världens fundamentala ondska och ruttenhet att vackla.

Som idéhistoriker har mångsysslaren Edenborg fått sin doktorsring för en avhandling om alkemin i 1700-talets Sverige. Kunskapsmässigt står han sålunda på mycket säker mark i sin roman. Men även känslomässigt märks det att han trivs i denna epok där det bubblar i de hermetiska glaskolvarna, där blasfemiska förkunnelser dryftas i förgyllda salonger och på sjaskiga bordeller, och det stora filosofiska slaget står om världens eventuella fulländning kontra dess fullkomliga uselhet.

Fabuleringsglädjen med ett demoniskt leende i mungipan kan leda tankarna till Carl-Johan Vallgren, men närmare till hands ligger Gabriella Håkanssons pågående trilogi om Aldermanns arvinge och hans hedonistiska äventyr i det tidiga 1800-talets London. I likhet med den föräldralöse excentrikern William Aldermann är Edenborgs Rebis en arvtagare som i unga år lämnas ensam med ett kravfyllt testamente – också hon föds in i ett hemligt sällskap med en egen troslära och lärs upp för att fullborda ett Stort verk.

Ja, det är fråga om action i historisk kostym som lekfullt skildrar fostran av fundamentalister och fantasters brinnande tro på möjligheten att förändra, eller i det här fallet snarare förgöra, världen.

Rebis släktmotto är SOLVM NIMIVM SATIS EST (”endast för mycket är tillräckligt”) och det kunde stå som paroll även för romanen, trots att 380 sidor känns ganska modest, närmast lite magert för detta slags bombastiska ockulta skröna, späckad med vålnader, makabra mord och teorier om den skändlige Demiurgen.

Språket motsvarar svulstigheterna och frossar i sirlighet och burleskeri med en touche av 1700-tal.

Det finns saker att invända emot. Spökinslagen känns något påklistrade, de effektsökande scenerna från avrättningen av konungamördaren Anckarström är inte helt lyckade och här och där går det hela lite väl hastigt – fast det är mest knorrande i marginalen.

Alkemistens dotter är en underhållande jakt på domedagen, där fantasy, skräck och esoterisk lärdom kokats samman till en sjudande svart mixtur.

Läs fler litteraturrecensioner ur ETC helg:

Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg

Natt klockan tolv på dagen av Arthur Koestler

Allt hör ihop fastän söndrat av Ida Börjel
 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.