På blodigt allvar

För ett par år sedan såg jag Patti Smith när hon uppträdde i Botaniska trädgården i Uppsala. I svart rock, stickad mössa och trassliga flätor mässade hon Psalm 23 över en psykedelisk orgel och med näven i luften deklarerade hon sitt stöd för Edward Snowden och Pussy Riot. På scenen stod inte en 70-talets rockstjärna, utan en tidlös poet och urmoder som höll i Rimbauds, Baudelaires och Genets osynliga händer. Det är också denna Patti Smith vi möter i nya memoarboken M Train där hon tar med läsaren på en drömlik och fragmentarisk pilgrimsfärd över världen, och in i sitt inre.

Patti Smith föddes 1946 och växte upp i ett fattigt hem i New Jersey. Hon studerade till lärare och jobbade i fabrik där de andra arbetarna kallade henne kommunist eftersom hon bar runt på Rimbauds Illuminationer. Efter en oplanerad graviditet och bortadoption flydde hon till New York, där hon först levde som hemlös och sedan flackade runt mellan jobb samtidigt som hon tillsammans med själsfränden Robert Mapplethorpe utvecklade sitt spirande konstnärskap. ”Ingenting väntade på mig. Allting väntade på mig” var ledorden som genomsyrade hennes ungdomsår. Då låg framtiden för henne, vissa dagar brödlös men aldrig utan drömmar. Med sin rockpoesi gav hon en vitamininjektion till en scen som hon själv beskrivit som döende och hon blev en av punkrockens pionjärer.