Anna Odell blev känd för många när hon iscensatte en psykos och ett självmordsförsök på Liljeholmsbron i januari 2009. Konstaktionen, som kallades Okänd, kvinna 2009-349701, var ett sätt att diskutera samhällets syn på sjukdom och blottlägga maktstrukturer inom vården. Men många blev också upprörda över den, och Anna Odell blev bland annat polisanmäld av samhällsdebattören och psykiatrikern David Eberhard. Hon dömdes till dagsböter för oredligt förfarande i augusti samma år.

Det är oktober 2013. Anna Odell sitter mittemot mig i ett mötesrum på ETC-redaktionen. Nästan fem år har gått sedan hon stod på Liljeholmsbron och nu har hon ett färskt filmpris i ryggen. På filmfestivalen i Venedig belönades hennes film Återträffen med priset för bästa debutfilm i sektionerna Orrizonte och Kritikerveckan.

Anna Odell har regisserat och spelar själv huvudrollen i filmen, som skildrar en klassåterträff 20 år efter att de gått ut nian. Sprickorna i den glättiga fasaden syns snabbt när de gamla klasskamraterna ska festa tillsammans, och när huvudpersonen, Anna, konfronterar sina gamla mobbare, kantrar hela tillställningen. Snabbt glider folk in i sina gamla roller och filmen utvecklas till en rasande uppgörelse med de attityder som orsakar mobbning, men också med föreställningen att det går att släta över och ”glömma” gamla oförrätter.

Återträffen är en stundtals riktigt jobbig film att se. Jag berättar för Anna Odell att jag var tvungen att pausa den fyra gånger de första tio minuterna eftersom den väcker så många jobbiga minnen till liv. När jag sade det till min kollega utbrast han: ”Jag fattar inte hur hon kan vara så jävla modig och skildra det här. Det handlar ju om den värsta tidens i ens liv.”

– Jag började jobba med det här projektet när visste att det snart var dags för en klassåterträff, säger Anna Odell över en kopp kaffe, och fortsätter:

– Min intention var att göra ett konstprojekt som tog avstamp i den träffen, och hålla ett tal som är likt det första talet jag håller i filmen. Men när jag höll på att skriva det här talet fick jag reda på att träffen redan hade ägt rum, och att jag inte hade blivit bjuden.

Blev du besviken då?
– Ja. Men inte för att ”Anna” inte var bjuden utan för jag inte kunde genomföra mitt konstprojekt. På det viset känner jag mig fri från mina klasskamrater i dag, jag behöver inte deras bekräftelse.

Först funderade Anna Odell på att bjuda in till en ny träff, men sedan fick hon en bättre idé.

– Jag började tänka på vad det var som de kan ha varit rädda för när de inte bjöd mig, och att jag skulle kunna iscensätta det – och sedan träffa dem. Jag vill ju jobba med verkligheten, och det här blev ett annat sätt att göra det. När jag kom på det blev jag glad över att jag inte var bjuden, för det här kändes ännu mer spännande.

Du hade kunnat välja att göra en dokumentär. Varför blev det en spelfilm?
– Från början var det inte självklart att det skulle bli en spelfilm rakt igenom. Vi hade samtal om att den andra delen av Återträffen skulle ha ganska mycket dokumentärt i sig. Att den första delen inte var dokumentär var självklart eftersom jag ville återskapa det som jag trodde att mina klasskamrater var rädda för. Och när vi började jobba med filmen förstod jag att det skulle vara väldigt svårt att få dem att ställa upp.

Det jag tycker är jobbigast i Återträffen är det väldigt ansträngda sociala spelet mellan folk innan festen spårar ur, och de selektiva minnen människor har från den tiden, där de förstärker det som var bra och tränger undan det jobbiga. Du har visat filmen för dina riktiga gamla klasskamrater. Hur gick det?
– Ja, men jag fick inte tag i alla, och flera av dem undvek mig. Jag fick köra med ”fulmetoder” och låna någon annans telefon för att de skulle svara. Jag tror att jag påminde dem om hur det var då, när jag var den jobbiga som man ville undvika, som jämt frågade om hon fick vara med. Det ingav dem nog samma känsla nu som då.

Du skildrar flera av mötena i filmen och där verkar många vara defensiva och tvekande inför att träffas. Tror du att de skäms för hur de betedde sig?
– Det kan jag bara spekulera i. Men det var väldigt tydligt att de som jag minns som värst var svårast att få träffa. Även om många inte tycker sig minnas, så tror jag ändå att de hade någon typ av minnesbild. Sen är ju mobbning... Det är många som inte gör så mycket, men som har en attityd som påverkar den som blir utsatt. Om dina kollegor här inte tittade på dig när du pratade, eller slutade hälsa på dig, det skulle ta knäcken på vem som helst. Och egentligen gör de inget aktivt. De bara låter bli att bekräfta dig.

Kan det inte vara så att folk undviker dig eftersom du nu är känd som ”den galna konstnären” och tror att du vill hämnas?
– Absolut. Men om man tror att en film skulle kunna vara hämnd... Om du har mördat min bror och jag nyper dig i armen, då går inte det att kalla hämnd. Handlingarna står inte i proportion till varandra. Och vet man vad mobbning är och vad det gör med en människa, då kan man inte prata om hämnd för att jag har gjort en film.

Jag tror inte att du vill hämnas, men jag kan ändå se ett slags revanschlusta i filmen. Du pratar om att du vill förstå, men det känns som att du även vill ta kontroll över minnet av det som hände.
– Där kan jag inte säga något säkert, för man har ju inte total koll på sitt undermedvetna, men jag tror att det egentligen inte handlar om att jag behöver revansch i förhållande till dem. Men eftersom jag varit mobbad under lång tid så har jag kanske ett lite större behov av att känna att någon eller några tycker det jag gör är bra. Eller att jag är en bra person.

Jag minns att jag när jag gick i grundskolan hade ett fruktansvärt hämndbegär mot de som mobbade mig. Det tog sig uttryck i starka våldsfantasier.
– Det är jätteintressant med hämndtankarna, för jag minns inte att jag hade några. Jag tror att det beror på att jag började tro på mobbarna. Jag började stänga ner det som var jag och försökte bli som dem, men jag fick inte komma nära så jag visste inte hur jag skulle göra. Jag tror att hatet var större mot mig själv än mot dem, eftersom jag inte heller ville vara med mig själv. Men när jag träffade en tjej som gick i min klass i högstadiet och som också var mobbad, så beskrev hon också hämndfantasier om en av killarna som mobbade henne.

Vad tror du kommer hända efter att filmen har haft premiär? Finns risken att du blir stämd till exempel?
– Jag tror inte det. Vad tror du?

Jag vet inte. Men det här är så känsliga saker och jag tänker att om någon känner igen sig i filmen och tycker att det är ärekränkning så skulle hen i alla fall i teorin kunna anmäla dig. Men jag vet inte vad som avtalats mellan er.
– Just när det gäller sådana saker som förtal, så leder det i princip aldrig till fällande dom, och då måste det dessutom vara den förtalade som gör anmälan. Jag tror att de flesta som gick i min klass är så pass smarta att de fattar att de skulle få det ännu jobbigare om de gjorde en anmälan, för då går de verkligen ut och säger ”det här är jag, och Anna påstår att jag gjorde de här sakerna.”

Vad kommer David Eberhard säga om den här filmen?
– Det kan man ju spekulera i, men jag vet inte om jag vill göra det offentligt. Men han är ju en spännande karaktär. Sen tycker jag inte att de böcker han skriver och de uttalanden som han gör, gör honom lämplig som psykiatriker. Men för mig som konstnär så är han en väldigt tacksam figur.

Risken när en skildrar sådana här minnen är att det blir ett enda grottande i misär. Men jag kände mig hoppfull i filmens slut, när du sitter på taket till din gamla skola. Är det ett sätt att visa att du har gått vidare?
– Jag såg aldrig att skolområdet var en sådan idyll när jag gick där, men även i en idyll kan det pågå hemska saker. Men livet går vidare och antingen går man under eller så väljer man att kämpa på.