När ”L Word”, en slags lesbisk ”Sex and the city” började visas 2004 var det första gången en dramaserie där i princip alla huvudpersonerna var bi- eller lesbiska dök upp på en vanlig amerikansk tv-kanal. Serien, som kretsar kring ett gäng konventionellt snygga och – för det mesta – framgångsrika lesbiska kvinnor i Los Angeles var banbrytande, även om den inte har åldrats så väl sedan den slutade 2009. Dels för att tv-mediet generellt har blivit så mycket mer sofistikerat under decenniet som passerat, men också för att konversationen i feministiska och hbtqi-kretsar blivit så mycket mer komplex, och avancerad, under de här åren.
Begrepp som ”intersektionalitet” (kortfattat, hänsyn till flera olika lager av privilegier som individer kan bära på parallellt, såsom kön, sexualitet, klass och hudfärg) har gått från obskyra akademiska sammanhang till vardagsmat i diskussioner på sociala medier.
Den breda allmänheten har också fått större kunskap om transfrågor och den mediala exponeringen för transpersoner – både som skådespelare och som rollfigurer har också ökat dramatiskt.
Ökad närvaro i roller
Den ökade närvaron av transpersoner som skådisar och i roller på tv har synts i kultförklarade serier som ”Orange is the new black”, om fångar på ett kvinnofängelse och ”Transparent”, där en judisk familj i Los Angeles går igenom en stor förändring, när föräldern de under hela sitt liv sett som sin pappa kommer ut som transsexuell kvinna.
Serien avslutade nyligen sin sista säsong, mycket på grund av att huvudpersonen Jeffrey Tambor (Maura) blivit anklagad för sexuella trakasserier under metoo, och femte säsongen är därför utan hans medverkan.
Serieskaparen Jill Soloway – som för ett par år sedan själv kom ut som ickebinär, det begrepp som används av den som identifierar sig som mellan eller bortom kvinna–man-uppdelningen av kön – konstaterar i sin biografi att skaparna under seriens gång har försökt lära sig av sina misstag (ett av dem att inte anlita en transperson i huvudrollen), och efter hand arbeta med flera transpersoner både som manusförfattare, regissörer och på olika positioner, såsom smink och teknik.
Senare säsonger har också fördjupat två bifigurer som är trans, Mauras vänner Shea (Trace Lysette) och Davina (Alexandra Billings). Med Transparents sista avsnitt går en viktig kulturell punkt i graven, och serien, som vunnit en lång rad priser har nått en bred publik, som annars kanske inte hade exponerats för transfrågor på samma sätt.
Ny förståelse
Nu i vintras, tio år efter sista säsongen, gjorde ”L Word” comeback i form av en uppföljare med en del nya huvudpersoner och en del figurer från originalet. Nya säsongen av ”L Word”, som fått undertiteln ”Generation Q” (visas på HBO Nordic), visar också på en större förståelse för intersektionalitet, i sin skildring av en bredd av erfarenheter, med flera transpersoner och en rad olika etniska tillhörigheter, ålderskategorier och ett spektra av hudnyanser och klasstillhörighet.
Det gör också serien mer komplex, och personligen tycker jag att den nya säsongen är mycket mer välskriven och intressant än tidigare säsonger.
En annan tv-höjdpunkt har visats direkt efter ”L Word” på amerikanska kanalen Showtime, men finns också på HBO i Sverige. Serien ”Work in Progress”, som precis bekräftats för ytterligare en säsong, är helt fenomenal, i sin porträttering av inte bara hbtqi-frågor och psykisk ohälsa, utan över huvud taget i hur svårt det kan vara att vara människa.
Serien handlar om Abby, en 45-årig ”fet, queer flata” (hennes egen definition) i Chicago med ett vikariejobb som inte leder någonstans. Hon lider av depression och tvångssyndrom och planerar att ta livet av sig om 180 dagar – som hon räknar ner till genom att slänga en av 180 mandlar i soporna varje dag. Då träffar hon 22-åriga transkillen Chris som jobbar på restaurang, spelad av ickebinära Theo Germaine. De bildar ett par som jag aldrig sett på tv förut, och i mötet får tittaren reflektera inte bara kring deras kärleksrelation, utan kontrasten mellan hur synen på lesbiska sett ut under många år (med traditionella butch och femme-roller), i kontrast till den yngre ”Gen Z”-generationens generellt större kunskap och bredare uttryck av spektrat av könstillhörighet.
Chris pratar öppet med Abby om ämnen som lust, samtycke, könssjukdomar och könsuttryck, medan Abby kommer från en annan generation, som inte har samma vana att samtala om ämnena.
Nytt och fräscht
Det känns väldigt nytt och fräscht, och jag både skrattar, blir känslomässigt engagerad och lär mig. Det är också en av de första exempel jag kan tänka på, där en butchflata spelar huvudrollen i en serie som vänder sig till en bred publik. Abby (Abby McEnany), har lång erfarenhet i Chicagos komiker-community, och serien är delvis självbiografisk och skriven av henne, ihop med Tim Mason och Lilly Wachowski – en av systrarna (båda är trans) som skapade ”The Matrix”.
”Work in progress” lyckas med konststycket att både vara edgy och rolig, och samtidigt empatisk. Den påminner mig om en queer Larry David (Simma lugnt Larry och Seinfeld) och den passar alla tittare. Den visar att det mycket väl går att skoja om svåra ämnen utan att kränka någon – något tjuriga komiker ofta gnäller över (”man kan inte skoja om något längre”). ”Work in progress” visar att det kan man. Bara man är smart och har lite koll.
Hur tv-serier utanför normen kan bli producerade just nu tror jag dels är en fråga om streaming-tjänsternas framfart, som gjort det möjligt att testa nya grejer, utan pressen från reklamfinansiärer. Det handlar också om hur några serier – som ”Transparents” – framgång gjort producenter tryggare i att våga testa att göra flera serier med liknande profil.
Det blir också en positiv spiral, där faktum att en grupp etablerats i media gör att det går att skapa nyanser av det (som i: det finns redan ”en lesbisk”, så hur kan vi visa på olika sätt att vara lesbisk?).
Intresset växer – efter metoo
Över huvud taget finns ett stort intresse för kvinnor och traditionellt underrepresenterade minoriteters historier i Hollywood just nu, vilket dels beror på att industrin insett att det går att locka publik och tjäna pengar på detta, men också på uppvaknandet för hela branschen efter metoo.
Men det handlar inte bara om att alla plötsligt blivit ”goda”. Varnande exempel finns, såsom när storfilmen ”Billionaire boys club” med Kevin Spacey hade premiär precis efter att Spacey blivit anklagad för övergrepp och därmed bara drog in totalt futtiga 3 000 kronor (!) under öppningshelgen.
När våldtäktsmän och tafsare riskerar att göra hål i plånboken fattar även de mest krassa Hollywoodproducenter att det är hög tid att tänka nytt.
