Den svenska koreografen Paloma Madrid har varit en inspirationskälla för Carl Olof Berg, likaså det svenska bibliotekssystemet.
– Man ska låna de här berättelserna och inte betala för att jag ska uppträda. Du som lånar, du öppnar ditt hem, du köper inte min berättelse utan lånar mig. Den ödmjukheten kändes som en viktig plattform för att få göra de här berättelserna.
Vilka förberedelser måste den som lånar göra?
– Ingenting. Man behöver varken städa eller flytta några möbler. Och du väljer om du vill vara själv eller bjuda hem så många du vill. Och så får du ett lånekort och har rätt till två omlån efter föreställningen.
Del av en trend
Carl Olof Berg är inte ensam om att flytta kulturen från institutioner till bostäder. Under sommaren var den svenska musikern Anders Teglund på hemma hos-turné där den som hade ett piano kunde boka in honom för en spelning. I dagarna flyttar fem Dramaten-skådespelare in i en evakueringslägenhet vid Hötorget och publiken bjuds in för att skärskåda familjelivet på nära håll. Pjäsen bygger på Jean Cocteaus ”De förskräckliga föräldrarna” och Rebecka Hemse står för idé och regi.
Att låta kulturen flytta in i hemmet är inget unikt för vår tid, menar Carl Olof Berg.
– Att använda hemmet som scen, det har vi gjort så länge vi har haft hem, tänker jag – diktuppläsningar, salonger, samlingar för aktivism och politiska rörelser. Att uppträda där är ingenting nytt. Men här tänkte jag att det bara ska vara min kropp, jag som kommer själv. Det finns en riskfaktor i det så klart.
Vilka är det som brukar låna?
– Det brukar ofta vara kultur- och konstintresserade personer som hör av sig och lånar hem mig men de i sin tur bjuder ofta in grannar, kollegor och vänner. Även för dem blir det ofta en ny konstellation personer som samlas.
Överklassfenomen
Även om det kanske främst är inbitna kulturkoftor som lånar hem Carl Olof så menar Magdalena Holdar, lektor i konstvetenskap vid Stockholms universitet, att hemma-konsten i dag ändå är relativt lättillgänglig.
– För 80–100 år sedan fanns det inte på kartan att någon som inte var överklass skulle göra sådana här grejer, bjuda hem en konstnär att dekorera ens väggar eller låta någon spela ett stycke hemma hos sig. Då, bland de historiska föregångarna, var det verkligen ett överklassfenomen.
Magdalena Holdar påminner om att det finns en lång tradition av att konstnärer öppnar sin ateljé för nyfikna.
– Det som är nytt och annorlunda nu är att människor faktiskt curerar utställningar i sina hem. En av våra studenter på Internationella curator-programmet, Daria Sol Andrews, skrev en uppsats om just ”homebased exhibitions” med exempel även från Reykjavik och San Francisco. Att man gör om en del av sitt hem till ett galleri som är öppet för besökare menade hon var ett ganska nytt fenomen.
Reaktion på pengarna
I somras bjöd konstgruppen Murmur in till utställning i en av medlemmarnas lägenhet i Falun. I Göteborg driver Sara-Lo af Ekenstam sedan några år ett pop-up-galleri i det egna hemmet.
– Konst som investering, som samlarobjekt – det finns så mycket pengar i omlopp. Och jag tror att mycket av det här är en reaktion på det här. Dels vill man komma undan gallerihyrorna men kanske även bryta sig loss från det ekonomiska systemet genom att ta spjärn mot det och välja sina egna platser, säger Magdalena Holdar.
Konstbibliotek i Köpenhamn
I centrala Köpenhamn startade konstnären Knud Pedersen 1945 sitt Kunstbibliotek där danskarna kunde låna verk till en billig peng.
– Knud Pedersen tyckte att vi hade så dåliga kunskaper i samtidskonst och ordnade ett jättestort bibliotek. Han frågade konstnärer om verk som sedan lånades ut till samma pris som ett paket cigaretter. Det skulle vara superbilligt, kan man köpa cigaretter kan man också låna konstverk. Folk kunde låna det de ville i några veckor, sedan lämnade de tillbaka det.
Ett liknande projekt i Sverige var ”Artoteket” på 1970-talet. Det återuppstod 2014, då i konstnären Hans Carlssons regi i samarbete med Konstfrämjandet och Tensta konsthall.
En del svenska bibliotek har utlåning av konstverk.
– På stadsbiblioteket i Stockholm kan man till exempel låna videokonst som man kollar på i sin dvd-spelare, säger Magdalena Holdar.
I dag finns uthyrningsfirmor för konst, de flesta vänder sig främst till företag. För många som saknar tid, kunskap eller kanske självförtroende för att på allvar investera i målningar och skulpturer kan detta i dag vara ett lockande alternativ för att hitta rätt. Hyran brukar ligga på åtta till tolv procent av verkets värde per år.
Danske Knud Pedersens projekt handlade istället om att få fler att våga intressera sig för konst, om att sänka tröskeln, säger Magdalena Holdar.
– För Knut Pedersen skulle konsten komma till folket, alla skulle ha rätt till kvalitativ konst. Ungefär som vår konst i det offentliga rummet.
