När kulturmannen höjer näven

Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig är på samma gång en dikt och en dialog. Där talar en ”hon” och en ”han” till varandra om sitt trettio år långa äktenskap. Det är sent på jorden och paret gör allt för att såra varandra. Han har misshandlat henne under årtionden; stukat fingrar på henne, slagit henne med mässingsstaken och puttat henne i trappan. Som läsare går det inte att värja sig mot texten.

Alla som läser den här boken vet att det handlar om Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls (nu upplösta) äktenskap. Så låt oss inte hymla om det. Det är väldigt lätt att känna igen både den feministiska litteraturprofessorn och akademiledamoten och alla som vet det minsta om dem kommer genast att känna igen saker – litterära referenser, de tre barnen, flytten till Berlin etcetera. Detta gör historien ännu mera skakande. Som kritiker kan jag dock inte läsa den som en berättelse om Ebba och Horace. Århundradets kärlekskrig är skriven som fiktion och det måste respekteras. I den här recensionen kommer jag därför att tala om boken som litteratur och inget annat.