När fettaktivisten Lady Dahmer lägger upp bilder på Instagram på hur hon äter Ballerinakex eller smäller i sig pizza i sängen kommer dödshoten som brev på posten. Övervikt provocerar, och feta människor som inte skäms för sina kroppar provocerar gränslöst. ”Varför bantar du inte? Vet du inte att det är farligt att vara sådär fet? Din jävla fitta!”. För några år sedan beskrev filosoferna Carl Cederström och André Spicer fenomenet i boken Wellnessyndromet: i dag definieras fysisk sundhet allt oftare i moraliska termer. Särskilt har ätandet blivit ett slagfält för det de kallade en ”biomoral”. Bland annat hänvisade de till en holländsk studie som visade att en tredjedel av alla människor som deltog i kostprogram kände ökad skuld efteråt. En människa som mår bra, skrev de, är god medan en osund människa är en dålig människa.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag kommer att tänka på begreppet biomoral när jag läser Åsa Ericsdotters nyutkomna dystopi Epidemin. Den utspelar sig i en nära framtid där Hälsopartiet, med statsminister Johan Svärd i spetsen, tagit makten. I detta Sverige ligger sockerskatten på 10 procent, gymmen är kraftigt subventionerade och ett nationellt viktregister har upprättats. Medborgarnas fetma övervakas av Institutet för nutrition som tycks ha obegränsade befogenheter, bland annat kan de avskeda människor från offentliga tjänster om de går upp för mycket. Likt alla smarta dystopiker har Åsa Ericsdotter tagit en obehaglig tendens i samtiden och blåst upp från underliggande diskurs till statlig regeringspolitik. Dessutom är hon inte rädd för att bre på: i det nya Sverige utförs regelbundna fettsugningar på barn, och nyfödda med anlag för övervikt får genomgå magbandsoperationer. Att Hälsopartiet skulle ha lyckats genomföra allt det här på en mandatperiod förefaller osannolikt, men skit samma, jag gillar att Åsa Ericsdotter vågar kasta sig ut i det dystopiska mörkret.
I denna viktbesatta värld får vi följa ett antal personer som ligger på gränsen till övervikt eller kraftig övervikt. Här finns forskaren Landon Thomson Jaeger som drömmer om att flytta till USA där den individuella friheten är större och här finns Helena som tagit sin dotter Molly ur skolan när hon inser att en bypassoperation är nära förestående. Här finns också den Augustprisbelönade författaren Gloria Öster som avskedats från universitetet på grund av sin fetma. Åsa Ericsdotter berättar ytterligare om ett par karaktärer – till exempel Landons före detta flickvän Rita vars anorexi beskrivs väldigt bra – som hon tyvärr tappar bort. Men annars travar berättelsen på, fokus ligger på Landon och Helena som möts på Kavarö och inleder en romans som emellertid avbryts av att beväpnade män kommer och hämtar Helena till ett ”Fat Camp”. Och ja, det är precis så illa som det låter; utan att avslöja för mycket handlar det om Svärds kampanj ”Ett miljoner kilo lättare Sverige” som man lika gärna skulle kunna kalla ”den slutliga lösningen”. Sa jag att Åsa Ericsdotter inte är rädd för att bre på?
Tyvärr är boken inte särskilt spännande. Det beror inte främst på intrigen utan på karaktärerna som aldrig riktigt griper tag i läsaren. Dom har liksom en vaghet över sig, vilket är lite märkligt med tanke på att både Landons och Helenas egenheter beskrivs utförligt. Troligen beror det på att samtliga karaktärers inre monologer låter likadant – ett tämligen vanligt litterärt problem – och därför engagerar inte deras kärlekshistoria heller.
Detta kan tyckas lite märkligt med tanke på att Åsa Ericsdotter i det närmaste blivit folkkär genom sina prosalyriska böcker om kärlek och förhållanden. Jag är lite förvånad över att hon inte lyckats bättre med dessa avsnitt. Däremot är själva dystopi-bygget gediget. Många har på förhand kallat Åsa Ericsdotters bok för en ”överraskande vändning” i författarskapet, men själv har jag väntat länge på att hon ska skriva en bok av det här slaget. När jag intervjuade Åsa Ericsdotter för några år sedan berättade hon att en av hennes främsta inspirationskällor är Stephen King. Det märks inte minst i hur hon blandar det vardagliga och socialrealistiska med det exceptionella och våldsamma. Stephen King skrev för övrigt själv ett par lysande dystopier på 1980-talet som är sorgligt bortglömda i dag.
Framför allt gillar jag hur Åsa Ericsdotter har laborerat fram Hälsopartiet utifrån högerpopulistiska partier som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna. Partiet kallar sig ”varken höger eller vänster”, säger sig vara för ”det starka och det friska Sverige” samtidigt som det intygas att det inte avskyr feta människor. Det påminner lite om hur SD har rensat bort den rasistiska jargongen men behållit den främlingsfientliga kärnan (vi hatar inte invandrare, vi vill bara att de ska vara någon annanstans!). På samma sätt talar Hälsopartiet ett förment humanistiskt språk – med föraktet för svaghet lurande under. Det är detta som jag bär med mig från romanen efteråt: Åsa Ericsdotter har gjort ett gediget researcharbete och gestaltningen av den underliggande biomoralen är verkligt kuslig. Hädanefter kommer jag ha svårt att se en gympande friskis utan att tänka att hen är fascist.
