Robin Nyström tar emot i studion vid Slussen. Den röda Ralph Lauren-kepsen sitter på den renrakade hjässan och under den uppknäppta mockajackan bär han en t-shirt med northern soul-tryck. Han sätter sig vid det gigantiska mixerbordet och spelar upp en låt. Han hoppar upp och börjar dansa, flaxar med armarna, rappar med i sina egna texter, dricker ingefära-juice, poserar, gestikulerar med händerna och pratar i sprintertempo, med en blandning av svenska och engelska ord i meningar som hinner byta ämne både två och tre gånger innan han slutligen kommer till punkt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Han berättar om den nya skivan, döpt till ”Triller” som en hyllning till Michael Jackson, och om vad som har hänt under de senaste två åren sedan han plötsligt slog ner som en bomb i hiphop-Sverige med ep-skivor som fick maxbetyg i DN, med omslag i Nöjesguiden och hyllningar av musikoraklet Mats Nileskär i P3.
– Det jag säger väger lika tungt i dag som det gjorde när jag var riktigt hungrig och ville att hela jävla Sverige skulle veta vem jag var. Det här året alltså. Jag har lärt mig så sjukt mycket.
Du hade ju en rätt stor hajp då, för två år sedan. Kändes det som att det hände plötsligt?
– Ja, verkligen. Det fanns ingen strategi för hur det skulle gå till. Vi trodde verkligen att vi satt på någonting som de andra inte har fattat. Och jag tycker det jag gjorde då fortfarande känns lika fresh i dag. Jag tycker inte att jag har droppat något som känns gammalt. Samtidigt som jag försöker hålla fast vid den jordnära sidan i mig så vågar jag också berätta de här skavankerna.
Du släppte tre ep-skivor och var väldigt produktiv under 2015. Sedan har du varit lite borta från rampljuset?
– Jag har väl alltid varit borta från rampljuset, rent fysiskt. Men jag känner att musiken växer hela tiden. Det är fortfarande folk som inte har hört Mwuana, och jag tror att många skulle vilja höra. Det som hänt är att jag har fått uppträda väldigt mycket live. Förra sommaren var fet när jag fick göra alla de här festivalerna som man bara hade kunnat drömma om.
Mognat sista tiden
Robin beskriver sig själv som en väldigt rastlös person, som ständigt behöver få utlopp för sin kreativitet. Samtidigt menar han att han har mognat mycket den senaste tiden. I ”Jag må ja leva”, en av låtarna han spelar upp från nya skivan, sjunger han ”Stay high in the morning, stay high in the evening, inte lätt när man försöker leva right nu för tiden”.
– Jag tror att man mognar som vuxen. Jag försöker att vara en bra medmänniska emot mig själv. Jag har så lätt att slå på mig själv, ta på mig skulden för saker. Men jag försöker leva right. Sedan jag skaffade boende har jag hittat lite harmoni i min själ, lite lugn och ro, säger Robin och börjar berätta om åren som föregick genombrottet med musiken.
Alltifrån kock till snickarlärling
Det var ett rörigt liv där han ständigt flyttade runt och sov på soffor hos vänner, och försökte försörja sig med diverse ströjobb och som konstnär.
– Jag är bara en estetisk manisk person. Även fast jag inte har tagit studenten så har jag haft jävligt många jobb, gjort mycket. Jag har varit alltifrån kock till snickarlärling och rivare, varit med i vikariepoolen när jag var 16, varit au pair i Holland. Jag har gjort så mycket sjuka grejer. Men jag lyckas alltid faila, för kreativiteten äter verkligen upp det. Det blir en börda att behöva driva ett jobb när jag har en tavla som jag måste måla, eller en låt som måste göras.
Hur långt ner på botten var du?
– Det har varit skit, riktigt riktigt skit. Det har varit så pass skit att du gör saker som är helt utan ditt förstånd. Alltså, innan jag blev Mwuana hade jag inte ett riktigt jobb på åtta år, mer än ströjobb, svartjobb, du vet. Min farsa startade ett litet kafé vid Fredhäll. Och jag hade en liten ateljé i ett båthus nere vid vattnet, där jag bodde under tre månader. Det fanns el, men inte vatten eller toalett eller något. Det var typ en friggebod. Jag bodde där under vintern, det var inte ens isolerat. Det var stora glipor i väggarna. Det var som att bo i ett kylskåp. Det var skittufft.
Robin fick hänga upp sina tavlor på väggarna på pappans kafé och började komma igång med att sälja sin konst.
– Jag lyckades sälja ganska mycket konst under ett par år där. Och fick en tro på mig själv, bestämde mig för att börja satsa på mig själv.
Kan äntligen leva på musiken
Han kom i kontakt med Peter Swartling och skivbolaget Art:ery, där han nu har ett bra kontrakt. Och 2015 släpptes alltså tre ep-skivor, kombinerat med ett antal hyllade livespelningar. I dag kan han äntligen leva på musiken.
– Jag har aldrig levt så här bra. Jag lever fan riktigt bra nu. Det var länge sedan jag kände att hur fan ska jag fixa mat för dagen. Sedan är det ju inga major-summor, och jag är en riktigt vårdslös människa med pengar. Men när man får en royalty-avräkning från Spotify för en månad och bara shit, det är fan cash alltså. Det är skitkul.
Hur är det att ha musiken som jobb, kan du fokusera helt?
– Det är hur magiskt som helst. Visst händer det att jag vill sticka ut och göra något annat. Självklart. Det händer oftast när det inte finns någon inspiration. Det är i de stunderna jag tvivlar mest på mig själv. Man lär sig fan aldrig. När den kreativa kurvan är lägre så tror man alltid att man har tappat det. Då tror man att det var någon jävla bluff. Som att man är han Simson, så klipper de av ens hår och så har man plötsligt ingen styrka kvar. Men så kommer det tillbaka igen, man får en ny ignition, och bara ”I’m the muthafuckin shit, mannen!”. Då gäller det att ride the wave också. Det har varit sjuka kreativa processer här i studion ibland, speciellt när Collén (en av producenterna på skivan) har kommit ner till Stockholm och vi har suttit uppe till två–tre på natten och jobbat.
Vid sidan av skivsläppet lanserar Mwuana även en egen klädkollektion i dagarna.
– Jag är fett stolt över den och har skött det mesta, fotografering och sådant också. Jag är en work-aholic på mina egna grejer.
Vilsen i sig själv ibland
Mwuanas texter är ofta självutlämnande, personliga och känslomässiga. Han beskriver själv den senaste tiden i livet som mörk, av flera skäl. Bland annat för att det har tagit slut med flickvännen som han hade haft i många år.
– Jag har ett stort behov av närhet och kan vara värsta sexmissbrukaren. Det är skitjobbigt att leva med. Ibland känner man sig bara helt jävla vilsen i sig själv. Senast i går hade jag en sådan riktig dipp. Nu har jag varit singel i ett par månader och jag märker att även fast jag är Mwuana liksom … Det spelar ingen roll vem du är. Om du går och utsöndrar desperation så kommer du att avskräcka tjejer. Men jag har insett att jag faktiskt kan må skitbra av att bara sitta hemma ensam. Att ingen pallar att vara med mig just nu, och titta mig i spegeln och acceptera det.
– Jag hoppas att framtiden kan komma fram med mer livsbejakande känslor. Allt har varit så dystert ett tag nu, säger Robin och spelar upp en till låt från sin nya skiva innan vi går ut för att ta ännu en cigarett i Södermalms vårsol.
