Kommentar/Bilan Osman

Min kärlek till honom var överväldigande

Publicerad 4 september, 2021

Bild: Bild: Dagens ETC, Shutterstock

Dagens ETC

En dagboksanteckning: ”I natt gick jag till bron jag funderat på länge, med syftet att avsluta det.” Skrivet i ett akut tillstånd. Skrivet under extrem oro. Varför talar vi inte mer om förlossningsdepression och de olika former den kan anta? skriver Bilan Osman.

Bilan Osman

Text

Jag sitter på sängkanten och ser min son plocka upp en av mina dagböcker. Läderomslaget och det tunna gummibandet som håller ihop den, får det att vrida sig i magen. Jag har inte skrivit i den sedan hösten 2019. Första anteckningen är daterad 9 november. Han öppnar den och bläddrar. Jag är i den stunden otroligt tacksam för att han än inte kan läsa, för om han kunde det hade han förstått att jag den hösten planerade att lämna honom.

Min son är född sommaren 2019. Jag hade en relativt enkel graviditet, minns mest småkrämpor mot slutet och halsbränna under natten. I övrigt var jag förväntansfull och pigg. Efter en långdragen förlossning kom han äntligen till världen. Det tog ett dygn eller två innan jag drabbades av plötslig panik. En oro jag inte känt tidigare, inte ens under alla månader han låg i min mage.