Min son är född sommaren 2019. Jag hade en relativt enkel graviditet, minns mest småkrämpor mot slutet och halsbränna under natten. I övrigt var jag förväntansfull och pigg. Efter en långdragen förlossning kom han äntligen till världen. Det tog ett dygn eller två innan jag drabbades av plötslig panik. En oro jag inte känt tidigare, inte ens under alla månader han låg i min mage.
Den första tiden präglades av det, denna konstanta oro. Jag sov högst två timmar varje natt och rasade i vikt. Min tillvaro bestod mest av att frenetiskt googla fram någon okänd barnsjukdom jag var övertygad om att han led av. Panik över hans matvanor, huruvida han följer sin utvecklingsfas eller inte – allt det som ingår i ett nytt föräldraskap.
Men den extrema oron släppte aldrig. Dagar blev till veckor och veckor blev till månader.
En tidig septembermorgon 2019 vaknar jag av ett ljud. Min son ligger bredvid mig och jag hör honom kippa efter andan. Jag ser hur hans ansikte ändrar färg, från rött av skrik till blått av andnöd. Hans pappa vaknar till och förstår inte vad som pågår. Jag plockar upp min son och springer ut till köket. Hans farmor är på besök och gör frukost när hon ser mitt panikslagna ansikte. Jag berättar att han inte får luft och hon tittar undrande på mig. Enligt henne ser han ut precis som vanligt, hon försöker att lugna mig och jag får än mer panik av att hon inte ser det jag ser. Bredvid henne står hans pappa och ser ut som ett lika stort frågetecken.
Det tog ett bra tag innan jag förstod att min hjärna hittat på allt. Min son hade inte andnöd, jag hade bara fått för mig det. Det jag såg kändes då verkligt, men det var först flera månader senare som jag förstod hur märkligt det måste ha varit för andra i min närhet. Det var varken första eller sista gången jag inbillade mig att min son var allvarligt sjuk. Då kändes det som att hans liv dagligen hängde på mig, och att jag måste övertyga hans pappa, BVC och min familj att han inte kunde andas, hade ett epileptiskt anfall eller led av någon svår magsjukdom.
När jag den vintern fick veta att jag har postpartum depression (förlossningsdepression) förstod jag ingenting. Jag hade gått runt ett helt liv med föreställningen om att förlossningsdepression enbart är att inte kunna känna kärlek till sitt barn – eller i extremfall vilja skada sitt barn. Den typen av förlossningsdepression är vanlig, jag har flera bekanta och vänner som senare berättat om hur de genomgått det. Med hjälp av stöd, vård och tid känner de idag den villkorslösa kärleken de tidigare mest hört om. Det blir bättre.
Men, jag kände aldrig som dem. Tvärtom kändes min kärlek till honom överväldigande, till den grad att jag till slut trodde att den skulle kväva honom.
Som jag önskar att vi kunde prata mer mångsidigt om förlossningsdepression, för att fler tidigt ska kunna upptäcka symtom. Men också för att färre ska känna en rädsla för att söka hjälp. Det är så många som undviker att göra det då de är rädda för att vården och omgivningen ska döma ut dem som dåliga föräldrar, i värsta fall omhänderta deras barn.
I anteckningen från dagboken från november 2019 inleder jag:
Inatt gick jag till bron jag funderat på länge, med syftet att avsluta det. Jag ville göra det för att jag inte orkar må såhär mer, för att du förtjänar en stabil och trygg mamma. Men jag ångrade mig, vill inte ens ha ett efterliv utan dig.
Jag önskar att jag kunde ge honom sina första månader i livet tillbaka. Men är två år senare så sjukt glad för att mitt liv istället blev en hyllning till honom.
