Fotbollsplanen är som samhället. Det är filosofin bakom Sandarna Lag C i Majorna i Göteborg, laget för ensamkommande flyktingbarn. Matilda Brinck-Larsen är tränare och den som grundade laget för snart två och ett halvt år sedan. Tidigare har hon använt fotbollen som verktyg i jobbet som kurator, och sett att fotbollsspråket var ett bra sätt att kunna prata om allvarliga saker med ungdomarna, bryta utanförskap och få dem att samarbeta.
Så när killarna på boendet där hon jobbade sa att de ville starta ett eget fotbollslag sa hon ja.
– Jag tänkte att då tar vi samhällsinformationen samtidigt. Vilka behöver man samarbeta med för att bli integrerad? Vilka behöver man ta kontakt med? Vad finns det för motstånd?
Hitta positioner mot hoten
Hon vände sig till Sandarnas BK i Majorna, där hennes egna barn spelade och hon själv satt i styrelsen. Några veckor senare, i oktober 2013, höll Sandarna Lag C sin första träning.
– Jag trodde att det skulle komma kanske tio killar, men det kom 40 till den första träningen och sedan har det bara ökat, säger hon.
Parallellerna mellan samhället och fotbollen är inte svåra att se, menar hon.
– Du får se samhället som ett hemmalag, där målet är att alla skall ha det bra. För att det ska fungera så behöver alla samarbeta. Om samarbetet inte finns av olika anledningar kan du hamna på bänken/utanförskap och därifrån måste du få en klarhet i vart du skall vända dig för att du skall få det att fungera igen och komma in. För målsättningen i ett demokratiskt samhälle måste vara att vi ska må bra, alla i samhället, säger hon.
– Sen har vi motståndarlaget på andra sidan. Där finns exkludering, där kan ensamhet, isolation, arbetslöshet och ohälsa finnas. Då behöver du fundera på hur du bäst positionerar dig mot de där hoten, vilka du behöver samarbeta med för att undvika att hamna i de livsvillkoren, fortsätter Matilda Brinck-Larsen.
Lag C har blivit ett sätt för spelarna att få ett nätverk, rutiner och en känsla av ansvar för varandra. Men integrationen har egentligen inte lyckats på allvar förrän spelarna går från Lag C till andra klubbar, säger hon. Och nu har det äntligen börjat hända. Regeringen må signalera andrum, men föreningslivet har varit på tårna under den så kallade extrema hösten av flyktingmottagandet, och vill hjälpa.
– Folk vill gärna erbjuda sina tjänster och vill få bjuda in ungdomarna till sina verksamheter. Vi är en grupp som sitter och tittar på hur vi skall kunna göra det på ett bra sätt nu. Det behövs inte fler egna sammanhang för de här ungarna, utan de behöver bli inkluderade i de verksamheter som redan finns, säger hon.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Det behövs andra röster”
När hon började träna Sandarna Lag C var Matilda Brinck-Larsen ansvarig för ett boende för ensamkommande ungdomar. I dag är hon chef med ansvar att starta upp asylboenden i Göteborgs kommun. I den rollen har hon inte tvekat att sticka ut hakan i debatten om flyktingmottagande. Den senaste tiden har hon gått i klinch med både Bert Karlsson och HVB-entreprenören Jan Emanuel Johansson. Sagt att de som utmålar ensamkommande som en farlig och hotfull grupp har fel. Att gränsen för hur många flyktingar vi kan ta emot inte alls är nådd.
– Det behövs andra röster än de som hela tiden bekräftar allt det icke-hoppfulla. Jag tänker att om vi gör annorlunda, om vi vågar titta utanför boxen och är beredda att stå tillbaka – mer än vad vi gjort hittills – så går det. Om man ser till sin egen levnadsstandard och jämför med någon som är på flykt och sitter på gränsen till Makedonien tillsammans med sina barn. Fundera på rimligheten i det. Då finns det mer för oss att göra, säger hon.
Samtidigt som fotbollen kan vara ett sätt att skapa sammanhållning och få människor att känna ansvar för varandra, så är det inte i alla lägen det funkar så. Lag toppas från tidig ålder och den som inte har en förälder som kör till träningen, tvättar kläder och köper de senaste fotbollsskorna halkar lätt efter. Matilda Brinck-Larsen bestämde tidigt att i Lag C skulle ingen enda spelare tillåtas falla emellan.
– Jag kände att här måste alla vara välkomna, även de som aldrig har hållit i en boll förut. Vi är aldrig starkare än den svagaste länken, det ska vara vårt motto. Om vi ska få laget att fungera så måste alla vara med. Ibland handlar det om att stå i första ledet, ibland handlar det om att stå tillbaka, säger hon.
– Precis som det borde se ut i samhället. Vi skulle kunna få det att fungera väldigt mycket bättre om man inte alltid själv försåg sig med förmåner, utan ibland kunde backa och låta någon annan ta dem.
