Hösten får gärna komma snart.” Jag möter en påklädd Therese Bohman. Det är slutet av september, och trots att det duggar hänger värmen kvar i luften. Fiket vi ses på är helt fullpackat. Så vi slår oss ned utanför på bänkar av trä, och delar på en kanna kaffe.
Hon har av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg kallats för en av Sveriges just nu mest intressanta berättare. Kanske är det inte långt från sanningen när man som läsare inte vill eller kan lägga ifrån sig hennes senaste roman Aftonland förrän man har läst ut den.
Trivs du bäst som författare eller kulturskribent?
– När det går att kombinera författarskap och att skriva som kulturskribent är det kul. Jag har jobbat som bara frilans när det dröjde fyra år mellan min första och andra bok, och att frilansa för att få ihop en heltidslön är meningslöst. Jag blir trött på mig själv om jag hela tiden ska vara tvungen att ha massa åsikter i offentligheten flera gånger i veckan, och skulle till exempel aldrig kunna jobba på en ledarsida.
Hur känns det att prata om sitt skrivande?
– Jag är ensam med min text så länge. Sedan måste jag bli en annan person i offentligheten, det skapas en diskrepans mellan den som skrivit boken och författaren i offentligheten som ska prata om boken.
Är du intellektuellt fri?
– En roman som handlar om en persons föräldrar är det enda jag aldrig kommer skriva om för jag vill inte att mina föräldrar läser mina böcker och tror att det handlar om dem. Jag vill inte göra mina föräldrar ledsna. Annars kan jag skriva om det mesta.
Vilka andra författare som är verksamma i dag får du ut något av att läsa?
– Karl Ove Knausgård är den bästa författaren som lever i dag.
Jag såg att du hade tweetat om Aase Bergs recension av hans senaste bok?
– Jag tycker det är tråkigt att han har blivit någon urtyp för en kulturman. Aase Bergs recension gick ut på att Karl Ove Knausgård ska mansplaina världen för sin ofödda dotter. Han får hela tiden vara en representant för patriarkatet. Jag tycker inte alls han är den typen av författare, utan känslig och bräcklig. Det har skapats en bild av honom som inte stämmer. Man påstår en massa saker hela tiden som inte stämmer. Som att det skulle vara en manlig grej att skriva dagböcker och ta plats som Karl Ove Knausgård och Lars Norén. Skulle inte hela förlagsvärlden jubla om det kom en kvinna som hade skrivit sex feta verk om allt möjligt?
I Aftonland beskriver du hur huvudpersonen Karolina Andersson ifrågasätter en manlig professor, känd för att han vill lyfta kvinnliga konstnärer som fallit i skymundan, och erhåller statligt stöd för det. Men han är värsta svinet. Jag läser in det som en kritik mot ”goda feministmän” som värnar feminismen i sitt snack, men inte mer än så.
– Jag tycker man har sett och mött många sådana män. Jag har även med en sådan ”medveten” man i min förra roman Den andra kvinnan. Det är en medveten medelklasskille som är väldigt mån om att inte dela in kvinnor i madonna och hora, men är samtidigt den sista personen i världen som skulle vilja ha en flickvän som kan misstas för den senare. Folk som hela tiden måste prata om hur toleranta de är, kanske inte alltid är de mest toleranta.
Hur upplever du att din litteratur tas emot av feminister?
– Min amerikanska förläggare tycker jag skriver väldigt feministiska böcker; ”They are highly feminist.” Jag tror att många i Sverige kanske inte skulle hålla med. Här verkar många feminister ha svårt för mig. Jag tänker att det handlar om att jag skriver om kvinnor som är väldigt oneurotiska i sin relation till män och sex, som inte ser sig själva som offer.
Du startade en kulturdebatt om den duktiga flickan.
– Den debatten har blivit förvanskad i efterhand. Det jag skrev handlade inte om att alla ska vara duktiga hela tiden, utan om att jag tycker det är ett svek från medelklassen mot arbetarklassen att säga att man inte behöver vara duktig, och att man ska vara bråkig. Det är något man kan unna sig när man vet att man aldrig kommer att kunna förlora allt. Om man inte har några skyddsnät har man något att förlora om man inte är den duktiga, som man inte har om man är uppväxt i medelklassen.
Det påminner om bilden som finns hos delar av den intellektuella medelklassen, om att yta skulle gå emot intellekt, fast att inte bry sig också är ett sätt att bry sig.
– Man måste ha ett väldigt bra självförtroende om man tycker att man kan se ut hursomhelst och ändå bli bemött som duktig.
Ensamhet är tydligt tema i Aftonland, och du har sagt att du själv känner dig utanför i kulturvärlden.
– Man måste palla att vara själv med sin hjärna för att kunna skriva. Men jag har också ett halvtidsjobb på Svenska Pen och gillar att gå iväg till ett kontor ibland. Annars blir det lätt att man inte lämnar hemmet på flera dagar, och det känns sunkigt när arbete och privatliv glider ihop.
Som klassresenär, kan du identifiera dig med några andra klassresenärer inom kultur- och litteraturvärlden?
– Jag har ingen tragisk uppväxt, den var trygg och bra. Jag läste Anneli Jordahls bok om klass när den kom. Den var viktig för mig då, och hjälpte mig formulera något jag känt men inte kunnat sätta ord på. Det sammanföll med att jag började prenumerera på Dagens Nyheter. Innan hade jag bara läst Norrköpings Tidningar som har en kultursida som handlar om det lokala. Jag reagerade på att DN skrev så mycket om saker med referenser som om de vore självklara, fast de inte var det. Jag insåg vilken likriktning det var på skribenterna. Som om alla kom från samma slags miljö. Och jag insåg att jag kunde ha åsikter som andra inte hade.
