Den brittiska intresseorganisationen Music Venue Trust skriver i sin årsrapport att priset för genomsnittliga konsertbiljetter stigit med nästan 25 procent sedan 2019.
Energikris, inflation och en bransch som ännu inte hämtat sig efter pandemin ligger bakom. Svensk live, som är den svenska motsvarigheten, har just nu inte samma statistik, men verksamhetsledaren Joppe Pihlgren, menar att det ser snarlikt ut här.
– På de mindre spelställena har inte publiken kommit tillbaka fullt ut. Och eftersom intäkterna redan innan var i princip obefintliga så är väl läget inte direkt bättre. De hankar sig fram så gott de kan.
Även om ett trendbrott kan skönjas i Stockholm så är olika former av kulturstöd en räddning, men där ser fördelningen minst sagt orättvis ut menar Pihlgren.
– Jazz, klassiskt och folkmusik får ungefär 80 procent av sina ansökningar beviljade när de söker pengar. Popmusiken, som i all populärmusik då, får ungefär 30 procent. Kulturpolitiskt finns det alltså ingen kvalitativ pop. För all pop som är bra är kommersiellt gångbar tänker man. Och så är det ju förstås inte. Det finns alltså någon slags genreuppdelning i de här bidragen som är jättekonstig.
Är det någon uppdelning i tänkt ”fin- och fulkultur” menar du?
– Ja, det kan man säga. De som redan har bidrag ska fortsätta få bidrag i all evighet och man ska inte ta in något nytt. Små scener för 200–300 pers ska klara sig på det de drar in, och det är jävligt tufft.
Erik Lahti Östling och Mia Herman på föreningsägda kulturhuset Oceanen i Göteborg har märkt av att publiken blivit betydligt mer selektiv med vad de köper biljetter till. Bild: Christian Egefur
Publiken har blivit selektiv
På det föreningsägda kulturhuset Oceanen i Göteborg känner man igen sig. De driver en oberoende scen sedan hela 25 år tillbaka, på Stigbergstorget i början av stadsdelen Majorna.
– Jag tror människor har blivit mer selektiva i vad de går och ser efter pandemin. Både på grund av plånboken och av nya vanor efter restriktionerna. Vi försöker ju generellt hålla ett så lågt biljettpris som det går, och erbjuda kultur för kulturens skull – inte för någon vinst, säger producenten Erik Lahti Östling.
Oceanen startades en gång i tiden av eldsjälar och aktivister som behövde ha någonstans att repa och ha spelningar, och sedan har det liksom bara vuxit, berättar verksamhetsledare Mia Herman.
– Vi fungerar mycket som en språngbräda för oetablerade, nya musiker och arrangörer, säger hon.
– Vi har små marginaler som förening, är inte vinstdrivande och har hand om en hel fastighet. Det är alltid en utmaning och kan uppstå renoveringsbehov och annat. Så det är klart att de här tiderna bidrar till att det blir svårt, fortsätter Mia Herman.
För Oceanen är situationen lite annorlunda, på gott och ont, då de faktiskt äger sitt eget hus och därmed även inhyser hyresgäster som baren på nedervåningen och band och musiker i olika replokaler. Ekonomiskt är de lyckligt lottade och får faktiskt stöd; bland annat från Kulturrådet, kommunen och olika projektstöd.
Utan dem hade verksamheten aldrig fungerat.
– Nej, nej. Då skulle vi få ändra om hela kärnan av vår verksamhet. Då skulle vi behöva höja hyrorna så mycket på våra replokaler och annat så det vore omöjligt. Då vore vi inte Oceanen längre, säger Mia Herman.
Joppe Pihlgren, verksamhetsledare för Svensk live. Bild: Christian Egefur
Vissa behöver inte kulturstöd
Parallellt med de mindre scenernas stålbad så går storkonserter modell Ullevi eller Globen som tåget. Kulturrådet, kulturdepartementet och andra instanser måste lära sig skilja på äpplen och päron menar Svensk live och Joppe Pihlgren.
– Vi vet ju att mer kommersiellt gångbara grejer klarar sig på marknadens villkor, Coldplay eller Håkan Hellström behöver inget kulturstöd, utan det handlar om gräsrotsarrangörer. Det är den samtida, nya musiken som knappt får något stöd.
Han vill slå ett extra slag för arrangörer i mindre städer och på glesbygden.
– Även om det kan vara tufft att driva Oceanen i Göteborg, så är det ännu tuffare att ha ett litet spelställe i Åmål eller något. Ett band som kan dra 300 personer i Stockholm eller Göteborg kanske drar 30 i Skövde, och då är de ekonomiska förutsättningarna helt annorlunda.
Enligt Joppe Pihlgren är frågan större än att ”bara” rädda gräsrotsarrangörer inom kultur.
– För att göra det snärtigt brukar vi säga att det behövs tre P:n: Personer, platser och pengar. Mitt i all gentrifiering och sådant så behövs det ställen som inte behöver stänga på grund av någon klagande granne. Det handlar om ren självbevarelsedrift för städerna. När e-handeln stänger butiker och så vidare kan man fråga sig vad städerna är till för? Vi behöver mötesplatser, kaféer, restauranger, klubbar med mera.
Vinstmarginalen i snitt för brittiska småscener är 0,2 procent enligt Music Venue Trusts rapport, och Joppe Pihlgren tror att svenska småscener balanserar på samma slaka lina.
