– Det här är i grunden en fortsättning på böckerna. Skillnaden mot ”Gubbvarning live”, den första turnén, är att där skämtade jag mycket om hur det är att åldras. Se äldre ut, försämringar i kroppen och sådär. Nu handlar det mer om att man får rätt att säga vad fan man vill. Min generation har kommit upp i den åldern att vi tycker vi har rätt att höras.
Hans generation utgör lejonparten av publiken. 80 procent är över 50 år säger han, och det är precis så han vill ha det.
– Det blir en samhörighet, vi har samma historiebas och jag kan skämta om grejer som hände på 70- 80-talet. Det kan jag inte göra för 30-åringar på Norra Brunn.
Du säger ”vad fan du vill”, men du har väl varit frispråkig även förr?
– Jo, det har jag varit. Men på något sätt har jag taggat ner de senaste decennierna. När man blir över 60 blir man bara en sur och bitter gubbe istället för en arg ung man. Men nu är jag ännu äldre och har ingen karriär att förlora längre, det är för sent.
De som är tillräckligt gamla minns ”Måndagsklubben” på 90-talet, där du och Claes Malmberg drack alkohol, rökte och var politiska motpoler på bästa sändningstid. Är du fortfarande lika blå?
– Nej, det är jag nog inte. Ju äldre man blir desto mer mjuknar de vassaste kanterna. Jag kanske inte går så långt som att tillhöra Annie Lööfs breda mitten, men har tonat ner lite här och där.
– Vad gäller ”Måndagsklubben” så var det direktsänt utan filter och ingen visste vad som skulle sägas. Det tycker jag har blivit mycket tråkigare i tv-underhållning idag. Det är så tillrättalagt och man får precis det man förväntar sig att få varje gång.
Jag tänker nagla fast dig lite vid politiken.
– Ja det får du gärna göra!
Du har varit något slags borgerligt alias i en kulturvärld som annars kanske tenderar att inte vara det. Gäller det även med Sverigedemokraterna i gänget?
– Det där har ju hela politiska Sverige bäddat för. Politiker försöker omskriva allting och säger inte som det är. Det är mummeltrollen som dukat bordet för SD. Majoriteten av deras väljare har ju inte röstat för dem, utan mot de andra, etablerade partierna. Om jag hade fått välja så hade jag velat ha Socialdemokraterna och Moderaterna, alltså ”Socialmoderaterna” som styr och inte behöver ta hänsyn till ytterkanterna.
Verkligheten ser ju dock ut att ge Sverigedemokraterna ett stort inflytande.
– Det är självklart ingen drömsits. Det finns väl ingen vettig människa som vill ha med ytterkantspartierna.
– För mig har det varit en fördel att ha den lite blå stämpeln. När vänstersidan pratar om sociala reformer och antirasism så är det rätt givet på något sätt. När jag gör det så händer det ofta att folk blir förvånade. En av de märkligaste incidenterna som hände mig var när jag hade en Amnesty-nål på kavajen, och någon kille kom fram och sa ”men vad fan, du är väl borgerlig?”. Jag började garva, för det var så himla konstigt. Man kan vara humanist och borgerlig samtidigt faktiskt.
