Kultur & Nöje.

2020-08-23 16:05
Foto: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Le Guins anarkism tar dig ut i rymden

Vårt behov av tröst är omättligt. I corona­­krisens och klimat­­för­ändringarnas tid är Stig Dagermans ord mera aktuella än någonsin. Dagens ETC inleder därför en serie i tre delar om utopier. En litterär genre som ofta hånats av både högern och vänstern, men som för en nykter läsare kan erbjuda både hopp och tröst.

I den tredje och sista delen besöker vi Anarres i De obesuttna. Ursula K. Le Guins anarkistiska idéroman – där drömmarna emigrerat ut i världsrymden. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I en märklig passage i Ursula K. Le Guins ”De obesuttna” beskriver huvudpersonen Shevek sitt Anarres. Det är inte en grönskande plats där alla latar sig, utan ett torrt och dammigt stenlandskap. På Anarres är städerna små och sömniga, människorna är inte vackra utan seniga och med valkiga händer. Där finns ingen avskildhet annat än vid ”kopulation” och alla sover i sovsalar. I mina ögon ser det ut som om hon beskriver ett flyktingläger i det amerikanska rostbältet – men i själva verket är det en förverkligad utopi på en måne.

Ordet utopia betyder ”landet ingenstans”, men det skulle lika gärna kunna betyda ”det oupptäckta landet”. Utopisterna har alltid varit ett slags upptäcktsresande. I Thomas Mores ”Utopia” från 1500-talet förlades lyckoriket till det ännu outforskade Amerika. Under 1800-talet då kartan inte längre hade några vita fläckar började utopisterna göra tidsresor, som i William Morris ”News from nowhere”. Senare, på 1900-­talet, då tidsresan inte längre sågs som realistisk, emigrerade utopierna ut i rymden och in i science fiction-litteraturen. Kvar på jorden blev den inverterade utopin – dystopin – i verkligheten och i litteraturen. Med historikern Eric Hobsbawms ord avslutades 1800-talets civilisationsprojekt bryskt med första världskriget och i land efter land kom utopister till makten – med fullkomligt katastrofala följder. Thomas Mores vänliga ö-bor skapade inte bara kollektivjordbruk utan även folkmord, koncentrationsläger och svältkatastrofer.

En ambivalent utopi

Men betydde det att utopins möjligheter var uttömda? Runt mitten av 1900-talet fanns ju för första gången de materiella och tekniska möjligheterna att förverkliga det liv i överflöd som 1800-talets författare drömt om. Ett svar på denna paradox var Le Guins ”De obesuttna” från 1974 som på engelska har undertiteln ”An ambiguous utopia”. En tvetydig eller ambivalent utopi alltså. Boken handlar om två världar: planeten Urras där ett slags statskapitalism råder och månen Anarres som förverkligat Pjotr Kropotkins idé om ”ömsesidig hjälp”. Det var ett briljant grepp av Le Guin att förlägga berättelsen dit. Hon visste att kapitalistiska stater har en ful ovana att invadera periferin (”imperialism” var nyckelordet i 70-talets marxistiska debatt) och att detta var en grundorsak till att så många idealsamhällen havererat. Därför satte hon sitt Anarres utom räckhåll för bestyckade slagskepp och fallskärmstrupper. I ”De obesuttna” har världarna inte haft någon kontakt med varandra på 150 år vilket gjort att måninvånarna ostört kunnat förverkliga sina ideal.

Baserad på Oppenheimer

I romanen skickas en man vid namn Shevek ut från Anarres för att lära sig mera om Urras och bryta den sekellånga tystnaden. Shevek är fysiker, ett snille som ingen förstår på hemplaneten. Han har skrivit en matematisk formell som under romanens gång leder till uppfinnandet ett revolutionerande kommunikationsverktyg. Detta vill han ge till urrastierna, som en sann anarkistisk handling. Det sägs att Shevek var baserad på Robert Oppenheimer, mannen som uppfann atombomben och sedan ägnade sitt resterande liv åt att motarbeta spridandet av den. Ett liknande tema finns i romanen: Shevek inser att det inte finns någonting att hämta på Urras, med dess stater och vapen. Och romanen slutar med att han flyr från planeten.

Framställs aldrig som ett perfekt samhälle

”De obesuttna” är som sagt en tvetydig utopi, men framförallt är det en litterärt lyckad roman. Vid sidan av ”Mörkrets vänstra hand” Le Guins mest övertygande arbete. Anledningen till att dess litterära dekokt blir så stark är de spänningar som författaren bygger in. Hela tiden kontrasteras sederna på Urras – som är påfallande lika våra – mot sederna på Anarres. Det skapar med Brechts ord en verfremdungs-effekt. Som när Shevek i en tillbakablick blir utskälld av en lärare för att hålla låda: ”att tala är en kooperativ verksamhet. Du egoerar!”. Mycket av trickset ligger i språket: genom att skruva ut orden ur dess vardagliga betydelse låter Le Guin oss granska hur genomsyrad vår till­varo är av en trångsynt individualism.

En annan sak som gör boken litterärt intressant är att Anarres aldrig framställs som ett perfekt samhälle. Som läsare förstår vi att planeten emellanåt plågas av hungersnöd och politisk stagnation. I vetenskapssamhället lyssnar ingen på Shevek och en man vid namn Sabul försöker gång på gång blockera hans publiceringar. Vi förstår att anarresternas försök att – med anarkismens lite naiva jargong – ”avskaffa makten” bara till viss del lyckats. Ända tvivlar man aldrig på var författarens sympati ligger, och återigen är det i språket nycklarna finns. Till exempel förstår anarresterna inte vad urrastierna menar när de talar om ”över- och underordning”. Antingen är något ”centralt eller perifert”. Är det inte en underbar av-­hierarkisering av vardagsspråket, så säg? Revolutionen, som Shevek gång på gång upprepar, kan bara förverkligas om vi fortsätter att leva den – dag för dag.

Den sista utopin?

En sak som man frågar sig när man läser ”De obesuttna” i dag är om det var den sista utopin? Boken skrevs i svallvågorna av 1968 och sedan dess har det rått ideologisk stagnation inom såväl högern som vänstern. Efter Pol Pot och Stalin drömmer ingen längre om det minutiöst planerade samhället och att upprätta ett lyckorike i en 8 grader varmare värld känns närmast löjeväckande.

I dag översvämmas vi i stället av fiktioner om zombieapokalyps, klimatkrig och det digitala övervakningssamhället. Samtidigt kan man fråga sig om detta är hållbart i längden? Människan är som bekant en homo ludens – den lekande varelsen – och även under svåra tider fortsätter hon att fantisera om andra liv. På senare år talas det ofta om en Green new deal och i det lite torra begreppet döljer sig fröet till vad Ernst Wigforss kallade en ”provisorisk utopi”. Plötsligt har det blivit lättare att se en framtid med lummigare städer, odlingsgemenskaper och solcellsparker, byggda med nödhjälpsarbeten. Och kanske är det här Le Guins tvetydiga utopi kan hjälpa oss att drömma vidare. När världshaven stiger och slukar kuststäderna, när allt större områden förvandlas till öknen och permafrosten smälter kan vi möta framtiden med Anarres. ”Den ofruktsamma stenen” där man inte upprättat ett lycko­rike – men väl ett samhälle som är till för dess invånare. Inte tvärtom, som i dag.

Ursula K. Le Guin

Född den 21 okt 1929 i Kalifornien, dotter till en arkeolog och en författare.

Ursula K. Le Guin dog 22
januari 2018 i Portland, Oregon.

Amerikansk fantasy-och sci-fi-författare.

Har skrivit såväl romaner och noveller som poesi och barnböcker.

Har beskrivits som USA:s mest framstående science fiction-författare och har mottagit en rad prestigefyllda utmärkelser för sitt författarskap.