Den amerikanska fotografen och dokumentärfilmaren Lauren Greenfield har under 25 år på olika sätt dokumenterat framväxten av ett samhälle vars sociala koder och riter genomsyras av behovet att hela tiden ha mer, och vars materialistiska värden och kommersiella logik tränger sig in i nästan varenda vrå av våra liv. Resultatet av det arbetet blev konstprojektet Generation Wealth: en fotografisk monografi, en dokumentär och en utställning som just nu visas på konstmuseet Louisiana i Humlebæk (strax söder om Helsingör i Danmark). Att kliva in i utställningen är som att sänkas ner i en pool av överdåd och bling bling; Versace-väskor, jet-setliv och pengaregn.
Historien börjar i Los Angeles, det dekadenta överflödets Mecka, tillika Lauren Greenfields hemstad. Där påbörjade hon sin fotografiska karriär genom att rikta kameran mot ungdomskulturen i det tidiga nittiotalets Los Angeles och med en närmast antropologisk arbetsmetod studera den.
– Mitt tidigaste verk, som är en del av utställningen och av boken, heter ”Fast Forward” och handlade om ungdomar som växer upp i Los Angeles. Jag fascinerades verkligen av att dokumentera hur de påverkades av kändiskulturen, av den materialistiska kulturen och imagen. Det var som om de inte bara fick vara barn, utan man var tvungen att gå klädd i märkeskläder och gå på den eller den premiären. Det var också en tid då tv-serier som Beverly Hills 90210 glamouriserade den livsstilen och spred den över hela världen. Jag började studera hur barn i den miljön växte upp mycket fort, men också hur barn från fattigare stadsdelar, i innerstaden till exempel, strävade efter den materialismen och den världen av bling, genom hiphop-kulturen, berättar hon.
I grund och botten handlade det om ett vanligt fenomen, menar Lauren Greenfield.
– Det var det där oskuldsfulla hos barn som handlar om att vilja likna sina vänner. Men insatserna växte exponentiellt under den tid som jag dokumenterade den världen, säger hon.
När Lauren Greenfield frågade ett gäng trettonåriga pojkar hur det är att växa upp i Los Angeles och vad det handlar om fick hon svaret att det handlade om pengar. ”Pengar förstör barn. Det har förstört många barn jag känner”, berättade en av dem för henne. Bland hennes bilder från den tiden hittar man bland andra en för världen då okänd Kim Kardashian i unga tonåren. Men medan fattigare tonåringar drömde om att få vara playboys i Hollywood, så upptäckte Lauren Greenfield hur ungdomar från de rikare områdena i Los Angeles samtidigt också sökte efterlikna hiphopens estetik.
– Jag började skönja en delad kultur och hur kulturen homogeniserades genom medierna. Och jag tror att det som har hänt under de senaste 25 åren är det som började i Los Angeles, för L.A. är platsen där Hollywood finns, där många av dessa medieprodukter som spred denna livsstil. Los Angeles mediekultur har exporterats till hela världen genom mediers bilder, men också genom globaliseringen och genom marknadsföring och framväxten av ett globalt konsumtionssamhället. Det var så det som jag dokumenterade i Los Angeles på 90-talet förvandlades till ett slags internationell kultur. Plötsligt kunde man se mycket liknande kulturella vanor hos tonåringar i Italien, Minnesota eller Shanghai. Och spridningen av den kulturen blev mitt studieobjekt.
Vad är det för någonting i förmögenhets- och överflödskulturen som intresserar dig?
– Jag är intresserad av hur koncentrationen av förmögenhet påverkar alla andra. Jag har tittat på hur den rikaste 1 procenten påverkar resten av folket genom skapandet av en kultur baserad på en strävan efter att hela tiden ha mer, ett beroende. Och under de 25 åren jag har arbetat med detta har jag märkt en fundamental kulturell förändring. I USA har vi frångått det samhälleliga idealet om den ”amerikanska drömmen”, något som jag förknippar med mina föräldrars generation och där folk arbetade för att ha ett bättre liv, framförallt för sina barn och för sitt samhälle. I det samhället gällde det gamla uttrycket ”keeping up with the Joneses” (reds. anm.: vilket ordagrant översatt blir ”hålla samma nivå som familjen Jones” och betyder att man vill äga och göra samma saker som sina grannar och göra allt för att inte ha lägre status än dem). Under de senaste 25 åren har mediernas bilder av förmögenhet ökat exponentiellt och gruppen vi jämför oss med har förändrats. Vi vill vara som människorna vi ser på tv i stället för de vi känner. Vi tillbringar faktiskt mer tid med människorna på tv. Så ”keeping up with the Joneses” förvandlades, bokstavligt talat, till ”Keeping up with the Kardashians”, och vi har överösts med realitytv-bilder och motsvarigheter på sociala medier.
– Så jag har försökt att sätta ihop en visuell essä om hur den här kulturen om ambition, om att sträva efter mer, att hela tiden vilja ha mer blev ett beroende, men också hur den har spritt sig över hela världen. Så jag är inte intresserad av förmögenhet i sig utan av hur människor vill bli rika och vill ha mer.
Den överdådiga estetiken har inte alltid dominerat bland de rika. Man kan också finna exempel på hur mer måttfulla, stilrena estetiska ideal använts som ett sätt att särskilja sig från massorna. Har de skett en förändring mot mer vräkighet och prålighet?
– Först och främst tror jag att ”blingkulturen”, den här vräkiga estetiken inte bara handlar om människor som verkligen är rika, den handlar också om människor som vill måla upp en bild av förmögenhet, när de i själva verket inte har den. Och bakgrunden till det här arbetet som jag ägnat mig åt är ekonomisk ojämlikhet. Förmögenheterna har aldrig varit så koncentrerade i händerna på några få och i USA har vi inte haft så lite social mobilitet på mycket länge. Resultatet är att den ”amerikanska drömmen” har blivit extremt orealistisk. Så jag tror att bling och vräkighet funkar som ett substitut för riktig förmögenhet. Det är klart att om man kommer från en familj som haft mycket pengar i generationer så finns det ingen anledning att visa upp dem. Då kan man röra sig med vissa sociala koder som – trots att de utifrån kan tyckas omärkliga – symboliserar att man tillhör en viss social grupp. Det var den etablerade överklassens kodade symboler, symboler för så kallat ”old money”. Men jag tror att mycket har förändrats. För det första så har vi en imagekultur med måttot ”fake it ’til you make it”. Det spelar nästan ingen roll om du har en förmögenhet, så länge det ser ut som att du gör det. Och i en tid då de flesta inte kan ha det, så handlar det om image, inte vad som finns bakom.
– Sedan tror jag också att anledningarna till att vilja vara rik har förändrats. Nu handlar det om att se ut på ett visst sätt, medan att det att vara förmögen i tidigare generationer också kunde medföra någon typ av samhällelig plikt gentemot samhället.
Du har arbetat mycket med att dokumentera de här fenomenen i Ryssland och Kina, två länder där man haft revolutioner som uttryckligen motsatt sig kapitalismen. Varför är dessa länder intressanta för dig?
– Det intressanta med dessa före detta kommunistiska länder är att de fungerade som en slags fallstudie för lyx och klassdistinktion. För där hade klasser suddats ut och till och med förbjudits tidigare. När väl privatiseringar och en viss typ av kapitalism fick lov att rota sig i Kina och Ryssland blev det som vilda västern, en galen kamp om att roffa åt sig rikedomar. Det gav mig en möjlighet att studera vad det var som tilltalade människor i det.
– I båda länderna var den första generationen rika intresserade av att ha designhandväskor och iögonfallande märkesprylar, som ett flashigt uttryck för förmögenhet. Men den andra generationen rika ville ha stil, kultur och bildning. Men de var inte ute efter en utbildning för att på något sätt bidra till samhället, utan det var symbolerna för utbildning de ville ha. En Harvard-examen, som ska visa att de är speciella. Och detta är ju saker som inte är tänkta att kunna köpas för pengar, men de köpte dem. I Kina fotade jag en kurs där folk lär sig hur man ska vara rik. De lär sig att förstå sporter som polo eller segling; hur man äter kaviar eller ostron. I Ryssland läser man olika språk och lär sig ridsport.
Det låter som mycket västerländska ritualer. Kina har väl egna historiska och kulturella referenser till både kejsardömen och förmögenhet? Polo är inte en jättekinesisk sport…
– Ja, i den här förmögenhetskulturen är västerländska förmögenhetssymboler viktiga, men den har kinesiska influenser också, exempelvis i hur mycket av den är utformad för vad de kallar för ”anseende”, alltså att vara respekterad och se bra ut inför andra, bland exempelvis affärspartner. I en av videorna från utställningen som heter ”Bling Dynasty” säger en pr-människa i Kina att ”lyx är en nödvändighet, det handlar om överlevnad”. I det rika moderna China är lyx ett nödvändigt språngbräde för framgång. Det kan exempelvis handla om att vara medlem i en golfklubb, något som kan kosta 150 000 dollar. En av personerna jag har avbildat är medlem i flera sådana. Inte för att hon älskar golf, utan för att det hjälper henne att göra affärer och få status.
Det verkar finnas en motsättning i ditt verk mellan skönhet och fulhet. Du avbildar en värld där människor strävar mot skönhet och perfektion, men du fångar också mycket fula sidor av den. Och dina bilder är mycket snygga, samtidigt som de kan lämna otäcka intryck. Tänker du i dessa termer?
– Jag försöker att inte döma på det viset. Det jag strävar efter är att dokumentera. Jag tänker ju definitivt mycket på estetiken i mina bilder: på kompositionen, färgerna och på att fånga ögonblicket. Men jag vill också förmedla känslor. De fenomen jag arbetar med är mycket utlösande. Pengar, sexualitet, reklam eller barns brådmogna sexualitet i detta konsumtionssamhälle. Häri finns mycket oroväckande saker. Hur kvinnor inte får lov att åldras och de drastiska åtgärder de vidtar med skönhetsoperationer. Och jag har tagit mycket chockerande bilder. Så mitt syfte är inte att ta snygga bilder utan snarare att undersöka frågor som ”vad är skönhet och hur funkar den?” Hur påverkar förväntningarna på skönhet oss dagligen? Hur påverkar förväntningarna på förmögenhet oss?
– Rent estetiskt så tror jag att mina bilder liksom drar åt sig blickar genom en estetik som jag lånat från populärkulturen antingen genom starka färger eller blanka ytor och sexiga kroppar. De liksom lockar dig att upptäcka kanske falskheten i den världen eller någon annan djupare och mer oroväckande sanning om den världen. Så jag tror att det finns bilder som är svåra att titta på, som exempelvis videon på plastikoperationen. Och anledningen till att den är med är att jag tycker att det är väldigt viktigt att vi tittar på dem. För plastikoperationer är så utbredda. Varje dag matas vi med före- och efterbilder, skönhet förknippas endast med unga kvinnor. Och jag tror att det är viktigt att vi som samhälle funderar på vad det egentligen betyder och hur det leder till mycket destruktiva beteenden och destruktiva beroenden. Målet är alltså att väcka eftertanke hos betraktaren inte att behaga med vackra bilder.
Du har under dina år arbetat mycket på temat kroppar, kvinnokroppen och hur kroppen varufieras i en värld där allting görs till varor. Vilken är kopplingen mellan förmögenhet och kroppslig skönhet?
– Det gjorde ett stort intryck på mig att se hur kroppen varufieras och hur den har blivit kapitalismens yttersta frontlinje, det mest förödande exemplet på hur kapitalismen varufierar allting. Att tänka på just hur kroppen varufieras länkade samman stora delar av mitt arbete som handlat om flickor och kvinnor och kroppen: från ätstörningar och den tidiga sexualiseringen av barn till sexarbetare. Jag tänkte mycket på vilken den naturliga följden blir av att man säger åt små flickor att deras kroppar är deras valuta. Resultatet är ju att man försöker använda den, förstora den och utnyttja en till max. Så jag ville utforska hur detta påverkar flickors och kvinnors beteenden.
– Att en kvinna som Brook Taylor – som är prostituerad och är med i utställningen – som universitetsutbildad socialarbetare, i ett samhälle som värderar pengar och livsstil över allt annat, valde att prostituera sig, för att hon upptäckte att hon kunde tjäna samma inkomst på tre dagar som hon tjänade på ett år, det är ett rationellt val. Så vi kan inte döma den personen för det valet, vi måste titta på kulturen och de värderingar som den bär med sig. Och då menar jag att vi måste titta på de värden och värderingar som mainstreamsymboler speglar, som exempelvis Kim Kardashian, som är en person som alla barn känner till. Att det är OK i mainstream att börja med att publicera en sexvideo för att katapulteras in i kändisskapets och förmögenhetens värld. Vi måste titta på hur förödande det är för kvinnor att åldras i detta samhälle. Skönhetsparaden för kvinnor går från vaggan till graven.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
