Bibelns David, och ett ex. Bibelns Daniel och ett annat ex.
Det finns en man som lämnat, alldeles nyss. En man som slitit sig ur en kärlek som kunde ha blivit allomfattande, en slutförvaring åt hjärtat – i alla fall ser jaget det så. Ett svek mot själva kärlekens innersta väsen som för henne är oförlåtligt.
Det finns teman som återkommer i alla Wera von Essen tre romaner. Det handlar om längtan efter något fullständigt uppslukande, att slippa sitt futtiga fåniga lilla vardagsjag och utplånas i mötet med någon eller något. En man. Eller Gud. Eller kanske skrivandet?
I debuten ”En debutants dagbok” från 2018 ramlade jaget runt i Europa och vred och vände på sin tillvaro som ung och skrivande i en på samma gång pretentiös och paradoxalt avväpnade roman fylld av trådar, omvägar och stickspår.
Uppföljaren ”Våld och nära samtal” som kom förra året var i stället stram och koncentrerad, med en form som höll hårt i bokens berättelse om ett jag som tar bussen till sin psykoanalytiker och till sin älskare som bjuder på smisk och champagne.
Nu, i ”Svar till D” har hon släppt på tyglarna. Boken är ett brev till en förlorad kärlek, ett svar till det mejl där han gjorde slut, i ett inåtvänt ältande, som i konstnärens Sophie Calles liknande projekt, just genom det envisa geggandet vill sträva ut mot det eviga, men bara delvis lyckas.
Den backar ur romanformen för något mer upplöst, öppet och associerande, där de olika D flyter samman, i ett sönderfallande nu som öppnar upp sprickor mot det förflutna
Jaget får syn på sin mamma där, när hon söp sönder sig fullständigt. Tiden i gymnasiet när familjen flyttat från en stor och flådig villa till en liten lägenhet där mammans missbruk inte längre gick att ignorera när hon kom hem nedspydd om nätterna och pappan duschade henne ren i badkaret.
Hon får syn på tidiga försök till kärlek, som fick glimra en stund och sedan blekna bort, med en förnimmelse av hur det skulle kunna kännas flimrande kvar på näthinnan.
Parallellt med kärleken till en man av kött finns längtan efter en liknande sammansmältning i en kärlek till Gud, att svepas med av religionens ritualer och i dem uppleva miraklet. Wera von Essens katolicism löper också genom hennes böcker, tätt sammanflätade med fascinationen för bdsm-sex, med psykoanalys, med grävandet djupare inåt, viljan att spränga sig bortanför det prosaiska.
Ibland är det väldigt starkt, med samma koncentration och laddning som i ”Våld och nära samtal”.
Somliga sidor går att läsa som egna fristående dikter, nedslag i ett pågående sorgearbete. En sorg över den förlorade kärleken men också över allt som är trasigt i livet. Ibland är de en enda lång, vindlande mening, ord som fortsätter och fortsätter och försöker fånga kärnan i det förbiflytande, ogreppbara livet:
”… jag väntar alltid, man väntar alltid på något, på langaren, på vädersolen, på skiftet i hettan, jag väntar på att smärtan ska bli gråt, att hjärtat ska krossas till aska …”
Jaget slåss mot sig själv, mot vansinnet som lurar, men också med rädslan för att bäddas in i likgiltighet. Hon söker hellre en förtvivlan som kan slita sönder höljet.
Men ”Svar till D” är en mer ofärdig text, det öppna framstår emellanåt som nedkastade skisser, ord och tankar som är på väg någonstans men inte når fram. Så är boken också delvis en brottningsmatch med skrivande som sådant. Skrivandet framstår som både livsnödvändigt och det som dödar närheten till det levda livet. Man vill att Wera von Essen fortsätter att brottas, på andra sidan bör det finnas nya, mer helgjutna och alldeles glimrande böcker.
