På sin fjärde skiva har Jenny Wilson antagit rollen som en gatans profet.
– Det är en uppgörelse med samhället och kroppen. Jag observerar min samtid genom att ta avstamp i mig själv, säger Wilson som kämpade med bröstcancer under arbetet med skivan.
Jenny Wilsons fjärde soloalbum Demand the Impossible är en experimentell och suggestiv skiva som inte liknar någonting annat. Soundet är betydligt tuffare och hårdare än tidigare.
– Alla mina skivor handlar om kamp och frihet, men Demand the Impossible har mest energi. Jag är ute på djupare vatten med den, och det är tack vare det som jag kan vara mer kristallklar, säger Wilson.
Under arbetet med skivan drabbades Wilson av bröstcancer för andra gången. Hon hade vetat redan innan hon blev sjuk att hon ville jobba med kroppen och staden som teman, men cancern ställde saker och ting på sin spets.
– Det var en extrem situation. Att drabbas av cancer första gången var tillräckligt hemskt, en gång till var ännu mer extremt. Det som hände med mig var att jag kände mig väldigt levande. Och förbannad. Den ilskan är väldigt närvarande på skivan.
– Jag kände att jag inte klarar av mer. Jag klarar inte av det här gräsliga konsumtionssamhället vi lever i, jag behöver andlighet. Jag kände att jag ville hitta tillbaka till min kärna, till en punkighet jag hade som ung. Jag kände att jag inte kan äta kött längre. Jag rensade i min egen lilla värld.
PJ Harvey inspirerade
Jenny Wilson växte upp i det lilla samhället Istaby i Blekinge. I 18-årsåldern flyttade hon till Malmö.
– Malmö var en väldigt annorlunda stad då. Man kunde vara pank och hanka sig fram. Det var jättelätt att få tag på en lägenhet, det var bara att ringa hyresvärdar och fråga om de hade något ledigt. Det var en härlig period.
Det var i Malmö som Jenny Wilson startade bandet First Floor Power. Hon hade egentligen varit inne på musik länge, men trott att det inte var något för henne.
– Det fanns nästan inga kvinnor som uttryckte sig genom musik. Jag upptäckte PJ Harvey 1992, hon hade släppt sin andra skiva och var omskriven i brittisk musikpress. Hon gjorde att jag tog steget att aktivt göra musik.
Wilson spelade med First Floor Power i ett par år och släppte två skivor med dem. Under den tiden flyttade de till Stockholm, Wilson började på Konstfack och fick barn. 2005 släppte hon sin första solo-skiva. Skillnaden mellan att spela i band och vara soloartist beskriver hon såhär:
– Att spela i band var en långsam process, ibland kunde vi inte fatta beslut för att vi tyckte olika. Efter att jag fick barn blev jag rastlös, jag hade inte tid att vara så mycket i replokalen. För mig är det frihet att spela solo.
”Allt är politik”
Huruvida Jenny Wilson är en politisk artist eller inte råder det delade meningar om. I Danmark drog de stort på att Demand the Impossible är en politisk skiva, i Sverige har många istället fokuserat på Wilsons sjukdom, något hon har velat tona ned då hon inte tycker att det är vad skivan handlar om.
– Jag har antagit en roll som en slags gatans profet, som observerar vad som händer. Men jag är politisk, jag har en kompromisslöshet. Allt är ju politik. Men jag är ointresserad av plakatpolitik, det är mer intressant att ställa frågor än att skrika rakt ut.
På frågan om vad hon har för budskap med sin musik tvekar Wilson.
– Jag förstår på reaktioner jag får att jag utsöndrar ett slags ”gå din egen väg”… Men jag tänker aldrig på publiken när jag gör musik. Jag är för upptagen med att fånga min egen vision. Jag skulle bli distraherad om jag tänkte på hur folk skulle uppfatta det jag gör.
Demand the Impossible släpptes den 6 november på egna bolaget Gold Medal Recordnings. Att starta eget är inte svårt menar Wilson, men det gäller att ha de ekonomiska förutsättningarna.
– Jag är superpank efter den här skivan, folk fattar inte det. Alla tror att det går bättre än det gör, bara för att man är omskriven eller syns på TV. Men jag har varit tvungen att planka i en och en halv månad för att jag inte har råd med SL-kort.
Att inte behöva kompromissa är dock viktigt för Wilson. Hon vägrar gå den enkla vägen.
– Det är mitt guld, att jag alltid gör det jag själv tror på. Och jag gör det ganska bra.
Omi Gibba
