BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Det var en dynamisk tid på 1970-talet i konstvärlden. Man frångick traditionerna och många slags konströrelser höll igång samtidigt. Men Ana Mendieta ville inte inlemma sig i någon av -ismerna, utan hon rörde sig fritt mellan olika uttrycksmedel. Hon jobbade med måleri, skulptur, performance och film. Hon var djärv och modig och helt nyskapande i sitt sätt att jobba, säger Brita Täljedal, intendent på Bildmuseet i Umeå.

Den största som visats i Sverige

Utställningen om Ana Mendieta – ”Omsluten av tid och historia” – är den största presentationen av Mendietas konstnärsskap som har visats i Sverige. Bildmuseets chef, Katarina Pierre, säger att det är en dröm som går i uppfyllelse för henne, att få visa Mendietas konst för den svenska publiken – dessutom i ett helt unikt urval med fokus på de filmer som konstnären gjorde under 1970- och 80-talen. På två plan i museet får besökaren ta del av 21 kortfilmer, tillsammans med foton och olika föremål från Mendietas häpnadsväckande rika produktion.

– Hon har inte fått den uppmärksamhet som hon förtjänar. Men hon är lite av konstnärernas konstnär. När vi berättade för konsthögskoleeleverna här att vi planerade en utställning med henne så blev reaktionerna: ”Wow ... !”, säger Brita Täljedal och Katarina Pierre.

Ana Mendieta föddes på Kuba 1948 och var bara tolv år när hon tillsammans med sin syster skickades över till Iowa i USA efter Fidel Castros maktövertagande. Den ensamma tillvaron, långt från släkt och vänner, satte djupa spår i den unga Ana. På Kuba var hennes familj aktad och väletablerad, i USA blev hon en latinoflicka, en simpel flykting, och utsattes för både rasism och sexism. Hon fann tröst och samhörighet i naturen i stället, började på konstskola och flyttade så småningom till New York. 

– Hon kom från en medelklassfamilj, men skickades bort och blev plötsligt hypersexualiserad av sin omgivning. Hon blev behandlad som om hon vore mindre mänsklig, berättar Howard Orlansky, kurator vid Katherine E. Nash Gallery vid University of Minnesota, som har följt Mendietas konstnärskap under lång tid och som samproducerat utställningen med Bildmuseet. 

Element av magi

Vreden, utanförskapet och förhållandet till naturen går som en röd tråd i Ana Mendietas arbete, men där finns också element av magi och mytologi. Ledorden är blod, eld, jord, vatten och den egna kroppen. Själv kallade hon sin konst för ”earthbody” – jordkropp. Filmen med kvinnan som svettas blod kom till som en reaktion på en uppmärksammad och dödlig våldtäkt av en student vid universitet i Iowa. I en annan kortfilm pumpar Mendieta djurblod från en dörrspringa ut på en gata, samtidigt som hon filmar de förbipasserandes reaktioner. Ingen bryr sig.

– Våldtäkten på studenten påverkade henne djupt. Du kan känna vreden i det här verken. Hon gjorde en hel serie filmer på temat där hon tar sin ilska, kontrollerar den och förvandlar den till stor konst, berättar Howard Orlansky.

Utställningen på Bildmuseet är den första som sätter fokus på Mendietas filmiska arbete. Sammanlagt gjorde hon drygt 100 filmer, från början med Super-8-kamera och i kort format. Filmerna som visas på utställningen i Umeå är ungefär tre minuter långa och påminner nästan om levande tablåer – Ana Mendieta liggandes i en bäck eller under stenar. I en annan film häller och smetar hon djurblod över sig själv. Det är skört, utlämnande, intensivt, men med total integritet och en slags oskuldsfullhet i uttrycket. Under det sena 1970-talet slutade hon att använda sin egen kropp som konstnärligt verktyg, och började i stället arbeta mer med symboler och silhuetter, liksom för att göra sin konst ännu mer allmängiltig – den förgängliga silhuetten av en kropp i sand, vatten, jord och eld kunde vara vem som helst. 

Hel del uppmärksamhet

Under 1980-talet fick Ana Mendieta en hel del uppmärksamhet i USA, främst för sina aktivistiska och provokativa verk. Hon blev en erkänd konstnär med soloutställningar, samtidigt som hon kurerade andra konstnärers utställningar. Hennes liv tog abrupt slut när hon 1985 föll 33 våningar ner från sin bostad efter ett gräl med sin make, även han konstnär. Han åtalades för mord, men frikändes.

I dag är Ana Mendieta representerad på bland annat Museum of Modern Art i New York, Tate Collection i London och Centre Pompidou i Paris. Till Kuba återvände hon 1981 som besökare. Då passade hon på att hacka in silhuetter i berget inne i grottor som hade använts som gömställen för rebellerna. Troligen är de kvar, säger Howard Orlansky och ler snett, men man vet inte säkert – det krävs dagsturer och hårt arbete med macheteknivar för att ta sig genom djungeln och fram till de djupa grottorna. 

Utställningen på Bildmuseet pågår mellan den 18 juni och den 22 oktober.