– Det är Sveriges visstad nummer ett. Jag tror verkligen att det är det enda ställe där man kan göra en sådan här festival, berättar hon.

Gemensam nämnare för de tre arrangörerna är Nordiska Visskolan i Kungälv. Det var där de först träffades. Idag är alla tre verksamma som visartister. Elin Callmer berättar att hon länge reflekterat över att viskulturen är en väldigt homogen tradition, där vissa perspektiv inte får plats.

– Jag har känt att jag saknar fler kvinnor på scen, men också queer-personer som kan komma med andra berättelser och perspektiv. Det finns en väldigt kraft i visan som genre, det är en folklig och antiauktoritär tradition, men den ligger ändå efter när det kommer till jämställdhet och vilka berättelser som får synas, säger Elin Callmer.

Varför är det så, tror du?

– Dels är det väl för att vi lever i en patriarkal samhällsstruktur. Det finns problem med representation inom alla musikgenrer. Men visan är också en ganska liten genre, vilket innebär färre scener och festivaler, så konkurrensen blir större. Arrangörer kör på trygga kort och har svårt att sträcka sig utanför sin egen zon. Taube har såklart en fantastisk låtskatt, men det finns väldigt många fler låtskatter som inte får plats.

Marie Selander uppträder

Som Elin Callmer såg det fanns det två vägar att gå. Antingen kunde hon bråka med det befintliga systemet – eller så kunde hon själv göra något för att bredda det.

– Då kände jag att det var mycket roligare och fetare att skapa en egen festival där vi kan visa upp att: ”Kolla här, det finns massor av feministiska visartister!”

När hon la fram sin idé till Tina Wilhelmsson och Lisa Javette var de inte sena att haka på. Att festivalen blivit döpt till Sveriges största feministiska visfestival förklarar Elin Callmer med att det helt enkelt kändes som ett roligt namn.

– Så vitt jag vet är vi också den första festivalen av den här typen, men det kändes peppigare att fokusera på att vi är den största.
När visfestivalen intar Musikens hus på lördag är det bland annat med artister som Maud Lindström, som kallar sig själv för Sveriges enda officiella kärlekskritiska bisexuella feminist, och inte minst visikonen Marie Selander. Selander har varit verksam som musiker sedan 1960-talet, då med popgruppen Nursery Rhymes och är en tydlig feministisk profil i visans värld.

– Jag är väldigt glad att hon kommer. Hon har hållit på så länge och är verkligen en förebild för många, och att lyfta feministiska förebilder tror jag är väldigt viktigt. Men jag är glad för alla bokningar vi har gjort. Det är många som har hört av sig och velat spela, och det har verkligen öppnat våra ögon för hur många feministiska vis­artister det faktiskt finns, säger Elin Callmer, som också själv ska uppträda på festivalen.

Vill bidra till samtal

Förhoppningen är att visfestivalen ska kunna bidra till att sätta igång ett samtal om visgenren och representationen inom den.

– I höst kommer vi att, tillsammans med Nordiska Visskolan, ha en konferensdag. Där ska vi prata om hur det egentligen står till med visgenren när det kommer till representation. Jag hoppas att festivalen kan sätta igång tankar kring de här frågorna om hur vi ska göra för att få det jämställt på scenen. Jag hoppas också att vi kan bidra så att andra arrangörer blir inspirerade och får lite tips på akter som de inte känner till.

Är planen att det ska bli ett återkommande evenemang?

– Jag hoppas verkligen det. Sen vet jag inte när eller hur. Men min förhoppning är att det ska kunna bli en återkommande festival, säger Elin Callmer.