BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
En regnig decemberkväll kryper jag upp i soffan med Aase Berg och Nikas Wahllöfs ”Glädjehuset Sverige”. Min tanke är att jag ska få lite frän underhållning och skarp samtidskritik i vintermörkret.
”Glädjehuset Sverige” – står det på omslaget – är en attack ”på den svenska livsstilens grogrund för främlingsrädsla och högerpopulism”. Gott så! Ganska snabbt blir jag dock besviken på boken. På självironisk krönikeprosa gör sig duon lustig över fitnessrårakor och avokadosmoothies, ytliga ekologifundamentalister och trendiga söderbor som glider runt som mindfulla varumärken. Ni fattar: ungefär samma kritik mot hipsters i Stockholms innerstad som man kan läsa på miljoner andra ställen.
”Glädjehuset Sverige”, skriver Berg och Wahllöf i inledningen, är inte en bok om politik och makt, utan om livsstil. Men det är en sanning med modifikation. För genom hela boken löper en undertext om medelklassen och vad vi skulle kunna kalla dess ”solsidisering”.
Medelklassen, antyder duon, är en självupptagen grupp som förslavats av sina bostadsrätter. En klass som ägnar mycket energi åt genusdagis och plastbantning, men vars politiska engagemang i själva verket bara är en gimmick.
Klichébilden av medelklassen
Missförstå mig inte nu. Jag kan också reta mig på medelklassens självupptagna sidor. Och visst finns det ett problem med att sopsortering framställs som den högsta formen av politisk kamp. Det är inte där skon klämmer. Snarare handlar det om att boken reproducerar en klichébild av medelklassen, som i dag är lika vanlig i raljanta krönikor som i politiska analyser.
Jag har under stora delar av mitt skrivande liv bekämpat nidbilder av arbetarklassen, men mer och mer har jag insett att samma slag behöver utkämpas kring medelklassen.
Eller för att uttrycka det annorlunda: bilden av storstadsmedelklassen vars politiska engagemang är ett livsstilsprojekt är lika stereotyp som bonnläppen som bara kollar på sin plasma-tv och röstar på SD.
Låt mig därför ägna en av årets sista texter åt att ”dekonstruera” klichébilden. Vad betyder det egentligen att vara medelklass? För det första bör man vara medveten om att det är ett ord som inte alltid har använts.
I Sverige fick det fäste först på 1930-talet då folkhemmet växte fram och en stor grupp i samhället fick det bättre. Ändå kom det att under efterkrigstiden användas ganska sparsamt, trots att mellanskiktet växte snabbt med den generella välfärdspolitiken. Vi ska återkomma till varför.
Egentligen var det först på 1990-talet som ordet fick sin nuvarande betydelse. Då började politikerna och kulturjournalisterna att använda begreppet i ömsom positiv, ömsom raljant bemärkelse. Medelklassen var den grupp som bar upp ”köpkraften”, som konsumerade kultur och ägnade sig åt ”livsstil”. Det var ett växande skikt som alla politiker ville blidka.
En annan berättelse
Så kom 2008, den stora ekonomiska krisen och ute i stora världen började ekonomer tala om att trenden hade vänt och att medelklassen i industriländerna inte ökade, utan krympte. Efter det började en annan berättelse växa fram.
”Prekariatet” blev ett begrepp på politiska analytikers läppar, en pressad grupp som gick på osäkra anställningar och tvingades ta större och större lån när löneökningarna uteblev. Parallellt med detta pågick protesterna på Wall Street i USA där man skanderade ”We are the 99 %”.
Tyvärr kom dock diskussionen i Sverige snabbt att bli avskärmad från det internationella sammanhanget och uttrycket ”the middle class squeeze” kom aldrig hit (i stället riktades fokus mot de osäkra anställningarna i mediebranschen).
Detta hade givetvis sina orsaker: svensk medelklass var inte lika ekonomiskt utsatt som den amerikanska eller spanska. Och den ekonomiska krisen drabbade oss inte lika hårt. Men med detta sagt var det samma utveckling här som i USA, fast i mindre skala.
Den amerikanska ekonomen Steven Pressman har pekat på en nedåtgående trend i Sverige och att medelklassens storlek minskat från 4,4 till 4 miljoner, mellan 1981 och 2001. Tänk er en rejäl bostadskrasch på det under 2018. Resultatet skulle kunna bli vad man kallar ett ”timglassamhälle”.
Tillbaka till ”Glädjehuset Sverige”. Under läsningen
börjar jag göra ilskna anteckningar i marginalen. Hur vet
duon att den hurtiga kvinnan på fitnesspasset är där för
att förbättra sitt varumärke, skriver jag?
Hon kanske samlar kraft inför ett långdraget fackmöte. Hur kan de vara så säkra på att söderhipstern som sippar på sin avokadosmoothie tänker på plastbantning och amorteringar?
Han kanske funderar över sin marxistiska bokcirkel. Kort därefter suddar jag ut anteckningarna. Känner mig lika barnsligt obstinat som författarna.
En som har skrivit om medelklassen på ett mera redigt sätt är ekonomihistorikern Lovisa Broström. I en bok som ska publiceras under 2018 skriver hon om begreppets födelse på 1790-talet fram till i dag, samtidigt som hon undersöker hur politiska rörelser förhållit sig till det.
När jag läser boken fastnar jag särskilt för ett parti om mellankrigstiden; en period då en medelklassrörelse tog form för första gången. Med namn som Waldemar Hammenhög i spetsen lanserade rörelsen en bild av medelklassen som klämd mellan arbetarrörelsens grå kollektivism och storkapitalets dödande av hantverksskickligheten.
Utöver det var antisemitismen utbredd, den judiska invandringen sågs som ett problem i paritet med höga skatter på arbete. Som alla vet var detta ett synsätt som gradvis tappade mark efter krigets slut och Tysklands fall.
Mindre känt – men troligen lika viktigt – var att vänstern lanserade en motoffensiv. Under efterkrigstiden tog nämligen arbetarrörelsen beslutet att inte tala om ”medelklassen” – i stället lanserades begreppet ”löntagaren”.
På så sätt skulle mellanskiktet sammanfogas med vänstern och dess politiska kraft gå upp i tjänstemannarörelsen. Det var en strategi som funkade. 1931 hade 31 procent av tjänstemännen röstat på SAP. Fyra år senare var siffran 41 procent och den skulle komma att växa under 60-talet.
Motsägelsefull klassposition
Smaka på ordet ”löntagare”. Känn hur det politiska andningsrummet vidgas. Med begreppet, skriver Broström, förvandlas medelklassen till en grupp bättre betalda arbetare, vars politiska lojalitet sträcker sig nedåt i hierarkin.
På motsvarande sätt kan lojaliteten riktas uppåt om medelklassen betraktas som ett maktägande skikt och den politiska retoriken kretsar kring att ”det ska löna sig att arbeta”. Poängen här är att medelklassen är en grupp med en motsägelsefull klassposition. Splittrad i sina politiska sympatier – men också formbar.
Nu kanske någon undrar varför jag ställer insikterna från en avhandling i ekonomisk historia mot en rätt harmlös krönika som raljerar med medelklassens livsstil? Men då missar man poängen. För det Broströms bok visar är att frågan om medelklassens politiska lojalitet inte bara handlar om ekonomiska beslut och välfärdsreformer – utan också hur den tilltalas.
Fråga Fredrik Reinfeldt, som med sina ”Nya Moderater” lyckades förborgerliga stora delar av medelklassen. Eller fråga Donald Trump som vann presidentmakten genom att återlansera slogans från 30-talets medelklassrörelse.
Om vänstern inte har något svar på detta – utan endast reproducerar nidbilden från ”Solsidan” – riskerar vi att hamna i ett mycket farligt läge.
När jag för något år sedan intervjuade sociologinestorn Göran Therborn sa han att det stora slaget för vänstern i framtiden kommer att stå om medelklassen. Hur berättelsen om den ser ut bidrar till om den går åt höger eller vänster.
Men kan man verkligen kräva något av personer som Berg och Wahllöf i det här sammanhanget? Har de verkligen ett ansvar? Ja, jag tycker faktiskt det. Jag tycker att man kan kräva av vänsterlutande kulturskribenter att de inte sprider stereotypa bilder av medelklassen, precis som man inte sprider stereotypa bilder av hbtq-personer eller minoritetsgrupper.
Tillbaka till prekariatet
Låt oss därför komma överens om att 2018 blir året då vi återlanserar löntagar-begreppet. Låt det bli året då vi pratar om prekariatet och timglassamhället med ny kraft. Och låt oss alla ge ett kollektivt nyårslöfte om att vi slutar tala om den ytliga hipstern. För det är en i grunden lika dum kliché som den inskränkta arbetaren.
Från och med nu säger vi m-ordet.
