William Shakespeares ”Othello” från 1622 är det stora svartsjukedramat per se. Det handlar om en svart slav som avancerar till general för de venetianska trupperna. Samtidigt vinner han den vackra Desdemona som han blir himmelskt förälskad i. Men i bakgrunden finns också rådgivaren Jago som smider ränker. Han viskar i Othellos öra att Desdemona har bedragit honom med en annan, vilket generalen till slut tror på och stryper sin älskade.
”Implikationerna är att bara en slampa skulle vilja ha en svart man. Till slut håller O med dem”. Så skriver kritikern och poeten Judith Kiros i sin debutdiktsamling ”O”. Det är en helt rimlig tolkning av vad som händer i pjäsen. Shakespeares dramer har den fantastiska egenskapen att de både kan läsas som psykologiska berättelser om grundaffekterna och samhällsskildringar av det som den polska litteraturvetaren Jan Kott kallade ”den stora mekanismen”. Det vill säga det cyniska maktspel där kungar, generaler och uppkomlingar knuffar ner varandra från samhällets trappsteg. Sett ur detta perspektiv är Othello en klassresenär som Jago förgör genom att forma honom till den rasstereotyp som hans samtid uppfattar honom som.
Sverige som lydstat
För alla som har följt Kiros skriverier kommer tematiken knappast som en överraskning. För ett par år sedan startade hon webplattformen ”Rummet” vars idé var att popularisera postkoloniala teorier och som kritiker på DN har hon skrivit mycket om den mediala bilden av den svarta kroppen. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag vid mer än ett tillfälle har retat mig på Kiros och hennes lite överhettade sätt att skriva.
Många av de teorier hon överfört från amerikanska förhållanden utgår just från amerikanska förhållanden, men på Kiros har det låtit som om Sverige varit en lydstat åt Syd i det amerikanska inbördeskriget och att det råder Jim Crow-lagar i Stockholms förorter. Men i ”O” har hon skruvat ner temperaturen väsentligt. Om hon som debattör haft den eldfängda Frantz Fanon som förebild är det snarare den melankoliska afroamerikanska poeten Claudia Rankine och hennes lyriska essäer om ras som ekar i poesin.
Får inte liv
”O” består av flera olika sorters text. Här finns de analytiska essäerna som kretsar kring ”Othello” och hur den tolkats under 1900-talet. Här finns vita sidor, med två fyrradingar prydligt uppställda, där ett slags språkarbete pågår, som för tankarna till Katarina Frostensons ordkarga dikt. Här finns också prosalyriska avsnitt där man kan ana ett självbiografiskt stoff om att växa upp som svart kvinna i 2000-talets Sverige. Dessa texter har karaktär av katalog där varje mening börjar med ett om: ”Om du ändå hade en viss respekt för upplysningsidealen. Om du inte låtsades vara så ensam”. Det som håller samman stilarterna är kontrastverkan mellan det svarta och det vita: månen som lyser över den mörka isen, snöflingorna som faller på den svarta flickans kind, Othello som sveper in sig i vita lakan. Det är en elegant sammanbindning som visar att Kiros har studerat ”Othello” noggrant: även där är spelet mellan ljus och mörker ett återkommande stilistiskt drag.
Problemet är bara att texten aldrig riktigt får liv. ”O” börjar med fyrradingarna som ofta innehåller fyra stavelser per rad. Det gör att man börjar skandera dem i huvudet, varpå det (medvetet) klumpiga språket sätter krokben för sig själv: ”hjärtat lika / som ett mörkt är”. Även avsnitten som börjar med ”Om” känns otympliga till formen. Greppet gör texten kryptisk, och det såriga innehållet får en privat snarare än personlig karaktär. Däremot funkar de essäistiska avsnitten bättre – som jag läser som inspirerade av Claudia Rankines analytiska prosalyrik – för där skymtar man diktsamlingens ärende tydligare. Nämligen hur den svarta människan ständigt tvingas tillbaka till sin kropp.
Läsaren blir matt
Det är vanskligt att skriva vad en författare borde och inte borde skriva om. Men i Kiros fall är det oundvikligt. För problemet med ”O” är att den vill alldeles för mycket. När jag läser diktsamlingen andra gången gör jag en checklista och börjar bocka av allt som är trendigt i kulturvärlden i dag: girlesquea avsnitt där det flickaktiga får något makabert över sig, postkoloniala läsningar av Shakespeare, frostensonska lekar med språkets materialitet, figurer som byter kön mitt i texten (O är plötsligt en kvinna), ”samplingar” av poeter som Adrienne Rich och Anne Sexton etc.
Som läsare blir man alldeles matt av att allt måste vara så satans samtida. Själv hade jag önskat mig att Kiros nöjt sig med att sjunka ner i Othello istället, satt sin sylvassa penna i den gamla texten och hängivit sig åt analyserna. Det är tveklöst den form som passar henne bäst. Den renodlade lyriken däremot, ställer sig bara i vägen för det verkligt poetiska i de klart utvecklade tankarna.
