Judith Kiros vill för mycket i diktsamlingen ”O”

William Shakespeares ”Othello” från 1622 är det stora svartsjukedramat per se. Det handlar om en svart slav som avancerar till general för de venetianska trupperna. Samtidigt vinner han den vackra Desdemona som han blir himmelskt förälskad i. Men i bakgrunden finns också rådgivaren Jago som smider ränker. Han viskar i Othellos öra att Desdemona har bedragit honom med en annan, vilket generalen till slut tror på och stryper sin älskade.

”Implikationerna är att bara en slampa skulle vilja ha en svart man. Till slut håller O med dem”. Så skriver kritikern och poeten Judith Kiros i sin debutdiktsamling ”O”. Det är en helt rimlig tolkning av vad som händer i pjäsen. Shakespeares dramer har den fantastiska egenskapen att de både kan läsas som psykologiska berättelser om grundaffekterna och samhällsskildringar av det som den polska litteraturvetaren Jan Kott kallade ”den stora mekanismen”. Det vill säga det cyniska maktspel där kungar, generaler och uppkomlingar knuffar ner varandra från samhällets trappsteg. Sett ur detta perspektiv är Othello en klassresenär som Jago förgör genom att forma honom till den rasstereotyp som hans samtid uppfattar honom som.