RECENSION.

Kerstin Ekman utforskar människans bräcklighet

Publicerad 27 augusti, 2021

I Kerstin Ekmans ”Löpa varg” genomgår en jägare ett personligt uppvaknande. Bild: Bild: Thron Ullberg/Bonniers

Dagens ETC

”Gripande och mästerligt” när jägaren Ulf försätter sig i den jagade vargens sinnestillstånd. Tommy Gunnarsson har läst en förrädiskt enkel roman om det livsnödvändiga medlidandets konst.

Tommy Gunnarsson

Min första kontakt med Kerstin Ekmans litteratur var när jag som tonåring lånade hem hennes roman ”Häxringarna” (1974) från biblioteket. Jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig men blev under läsningens gång hänfört golvad. Direkt efter avslutad läsning slukade jag lika hänfört Ekmans ”Springkällan” (1976), ”Änglahuset” (1979) och ”En stad av ljus” (1983), vilka tillsammans med Häxringarna bildar den romansvit som kommit att kallas för ”Kvinnorna och staden”.

Ända sedan denna min första kontakt med Ekmans litteratur har jag kommit att se henne som en av våra stora episka författare i modern tid vid sidan av storheter som Sven Delblanc. På senare år har dock det episka i Ekmans författarskap alltmer ersatts av mer intima skildringar av den lilla världen och enskilda människors öden (för att ta sig an de stora frågorna?). Ekmans nyaste roman, ”Löpa varg”, är inget undantag från detta.