I förra veckan ilsknade författaren Katarina Wennstam till i ett inlägg på Facebook som gillades och delades tusentals gånger. Innehållet? Hon skrev om att 12–16 kvinnor dödas av våld i nära relationer varje år. Att resurserna inte räcker till för de kvinnor som behöver hjälp när de valt att avsluta en farlig relation. Samtidigt är det flera hundra poliser, ibland 1 000, som bevakar fotbollsmatcher för att hålla isär män som vill slåss.
– Det är en enorm trötthet i samhället att så mycket resurser går åt till några män som inte kan bete sig. Alla som någon gång hamnat på samma tunnelbanevagn som ett gäng grabbar som ska till någon arena kan nog känna att det är helt sjukt. Och att vi dessutom lägger så stora resurser på att de ska hållas ifrån varandra.
– När det gäller mäns våld mot kvinnor, när en kvinna vill lämna en relation med en man som är våldsam och kontrollerande så är det en exceptionellt farlig situation. Det är bland det farligaste en kvinna kan göra. Samtidigt är det just det samhället säger att hon ska göra, om han slår måste du lämna. Men då är inte samhället där, inte för att det inte går att stoppa honom, utan för att det är för många som behöver hjälp och för att resurserna inte räcker till.
”Jättebebisar som slåss”
Katarina Wennstam är påläst. Hon har koll på i stort sett alla de kvinnor som de senaste åren blivit mördade av en man de haft en relation med och alla de kvinnor som blivit mördade av okända män. Platser, kvinnors namn, omständigheter, allt radar hon upp med jämna mellanrum, och ilskan och sorgen över de som blivit ihjälslagna av våldsamma män går inte att ta miste på.
– Men det finns nog en samlad frustration även inom poliskåren kring de här jävla derbyna som slukar enorma resurser från polisen. För mig handlar det bara om jättebebisar, de här dräggen som ska ut på stan och slåss. Också klär vi in det i någon slags fotbollskostym.
Bevakade våldtäktfall
Hon står alltid på tjejers sida, i sina fackböcker, i spänningsromanerna och i den senaste och nu aktuella ungdomsromanen Flickan på hotellet. Det var något hon kommit fram till när hon slutade arbeta som kriminalreporter på SVT för tio år sedan.
– För mig var det ganska skönt att kliva ur den objektiva reporterrollen, i synnerhet när det kommer till mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp, som egentligen alla mina böcker handlar om. Att ta ställning och säga att jag står på tjejernas sida, punkt.
Du har ägnat hela din karriär åt att stå upp för kvinnliga brottsoffer, hur blev det så?
– Jag tror att det är för att jag kände då 15-20 år tillbaka i tiden, när jag jobbade med att bevaka våldtäktsrättegångar, att det är ju fan ingen som står upp för de här tjejerna. Det var verkligen min känsla när jag satt på de där rättegångarna, det är ingen som slåss för dem. Jag är såklart inte ensam om att känna så men de där tjejerna var så ensamma och så otroligt övergivna. Och de var så utsatta i rätten, med frågor om hur mycket de hade druckit, hur de blivit av med sin oskuld, vilken typ av sex de hade haft tidigare i sitt liv och vilka kläder de haft på sig.
– Det kändes bara så självklart att stå upp för dem. Just för att det slog mig att det var det inte riktigt någon annan som gjorde.
Stolt över debatten
Genombrottet som författare kom mycket riktigt med en reportagebok om unga tjejer som blivit våldtagna. I Flickan och skulden, utgiven 2002, lyfte Katarina Wennstam fram material kring ett antal uppmärksammade gruppvåldtäktsmål. Boken fick ett enormt genomslag.
– Jag är väldigt stolt över den boken och jag är också väldigt stolt över den debatt som den satte igång.
– Det är svårt att själv sitta och säga hur mycket den har påverkat i samhället men om jag skulle utgå från vad folk sagt till mig så har den uppenbarligen betytt jättemycket. Det är tjejer som blivit utsatta för övergrepp som upplever att de inte är ensamma eller som förstått att det är en våldtäkt de blivit utsatt för. Andra säger att de läste boken och bestämt sig för att bli polis eller jurist.
Flickan som glömdes bort
Nu debuterar hon som författare för unga läsare med ungdomsboken Flickan på hotellet. I boken hittas en 17-årig tjej strypt på ett hotellrum i Stockholm city. Berättelsen bygger löst på ett verkligt mord som skedde ungefär samtidigt som Lisa Holm fördes bort och mördades för snart två år sedan. Det mordet uppmärksammades inte i medier.
– De flesta känner inte till det. Det var en tjej, jämngammal med Lisa Holm, som blev strypt till döds på ett hotell i Helsingborg. Och det märkliga är att det ena fallet, där en ung tjej som blir överfallen utav en för henne okänd man och mördad, blir en av de absolut största händelserna i kriminalhistorien. Alla vet vem Lisa Holm är.
– Men den här andra tjejen, hon har frivilligt tagit in på ett hotellrum med en kille, henne känner ingen till. Hon var också 16 år. Skillnaden är inte särskilt stor – de är jämgamla, båda är döda och båda blev dödade av en man. Det är en katastrof för anhöriga på samma sätt.
– Min upplevelse är att skillnaden i bevakningen beror på att det ena mordet inte riktigt gills. Att när det finns ett inslag av frivillighet i att hon tar in på det här hotellrummet med killen, det gör att hon på något sätt är medskyldig. Att hon får skylla sig själv. Vilket är ett fullständigt fasansfullt sätt att se på det. Och det säger så otroligt mycket om hur allmänheten och journalister gör skillnad på olika typer av övergrepp, på olika typer av våldsbrott.
Det har blivit bättre
Trots det tycker Katarina Wennstam att medierna blivit bättre på att rapportera om våldsbrott mot kvinnor.
– Om jag ser tillbaka på de 20 år som har gått sedan jag började jobba som kriminalreporter skulle jag säga att mycket blivit bättre när det gäller att rapportera om sexualbrott. Idag har vi en mångfacetterad och lite mer problematiserande syn. Vi diskuterar varför övergreppen begås och vad det är som gör att män anser sig ha rätten att ge sig på tjejer.
– Men jag tycker fortfarande att brott mot unga kvinnor ofta har ett visst inslag av sensation över sig, det är löpsedelstoff. Och den typen av journalistik har en underliggande ton av att skrämma upp tjejer, att det skulle kunna hända dem också. Så är det inte när en kille blivit ihjälslagen i ett krogbråk. Det är häpnadsväckande.
Katarina Wennstam om…
Viktigaste feministiska frågan
Kroppslig och sexuell integritet. Det innefattar både rätt till att vara fri från våld och sexuella övergrepp. Men det innefattar också rätt till sin egen kropp, sin egen lust och rätt att få se ut som man vill.
Arbete
Just nu arbetar jag kanske en smula för mycket. Det har blivit så och jag längtar efter sommarlov. Om man jobbar som jag gör är det ibland svårt att veta vart gränsen mellan ledig och arbete ska dras. Men jag gillar att arbeta. Det är bara att jag har jobbat mycket en period och har en längtan efter att få koppla ner.
Litterär förebild
Det finns mängder av kvinnliga författare jag har som förebilder. Jag fascineras av det arbete de har gjort och om jag jämför mig själv med hur det var för Selma Lagerlöf, för Kerstin Thorvall, för Astrid Lindgren, så kan man se att de har krattat manegen för oss. Jag känner mig tacksam för att de gått före och berett vägen för oss som kommer efter. Idag är det inte lika svårt att vara kvinna och författare.
Politik
Ibland får jag frågan om att engagera mig politiskt, från olika partier. De frågor jag engagerar mig i är det många politiska partier som vill lyfta. Men jag har hittills tackat nej därför att jag gör större nytta utifrån. Jag vill inte vara bakbunden av partipolitik. Även om det jag gör är väldigt politiskt.
