Själv tyckte jag precis tvärtom.

Jean-Claude Arnault var dömd för våldtäkt och hade börjat avtjäna sitt straff. Han hade förlorat heder och ära och det var därför inte etiskt problematiskt att Frostenson försökte ge en annan bild av honom. Detta kan tyckas självklart, men i dagens ny-moralistiska samhällsklimat är det inte det. Problemet med ”K” var snarare estetiskt. Boken var bombastisk, självömkande och bitvis illa skriven. I ”K” jämförde sig Frostenson med Zola och maken med Dreyfuss. Hon liknade rättegången vid Kafkas ”Processen” och Jean-Claude vid Herr K. Där fanns inte ett spår av självuppgörelse: författaren resonerade aldrig – hon slog fast saker. Sällan har jag läst en bok där så lite sattes på spel.

Så kommer nu i dagarna uppföljaren till ”K”, med den lika kryptiska titeln ”F”. Om den förra boken förde tankarna till huvudpersonen i Kafkas storverk är associationsbanorna kring den nya inte lika självklara. Själv tänker jag på F som i fängelse och frihet. Detta är också två tydliga teman i boken, som skulle kunna beskrivas som en anhörigskildring. Som läsare ser jag en lite oväntad parallell till Susana Alakoskis ”Håpas du trivs bra i fengelset”, vilken beskriver hur den anhöriga pendlar mellan förtvivlan och jämnmod. På det stora hela är ”F” en mera stillsam bok än ”K”. Med en närmast Knausgårdsk detaljrikedom gestaltas poetens turer till anstalten, vandringar längs Seine, en cigg på balkongen med rykande espresso bredvid. Så kommer sucken: utsätts maken just nu för en ny brutal inspektion? Bitvis är det fint, bitvis rätt tradigt att läsa om hur hon anrättar ett ankbröst till middag och fäller en tår för Jean-Claude.

Men så är det det här med ”världslitteraturen”... Redan på bokens första sidor nämner Frostenson exilpoeten Mandelstam. Som läsare tänker jag: jämför dig nu för helvete inte med någon som flydde från Stalins utrensningar. Här ska sägas att författaren garderar sig med att hennes situation inte motsvarar hans. Men det faktum att hon bara nämner honom, liksom Dreyfuss, Rosa Luxemburg, Dostojevskij och andra fängslade frihetskämpar gör att texten får något magstarkt över sig. Vid ett tillfälle skriver hon att när kulturen attackeras så är det auktoritära maktövertagandet nära. Det är en rätt makalös parallell. Menar Fru Frostenson på allvar att domen mot hennes make för övergrepp på sina praoelever varslar om en kommande riksdagshusbrand? Vilka är det då som ska tända den? Radikalfeministerna på Södertörn? Kulturskribenterna på DN?

Och sådär fortsätter det. När Frostenson återvänder till ”rättsövergreppet” på sin make – och det gör hon mer och mer under bokens gång – påminner hon om ett morrande vilddjur uppträngt mot ett stängsel. DN kallar hon ”korsfararbladet” (fyndigt!), journalisterna ”megärornas efterbörd” och Sverige – denna ”trånga stövel” till land – en plats man bara kan fly ifrån. Man får ju fanihelvete inte ens röka på busshållsplatserna längre. Sällan har jag läst en bok där en författare så fullständigt tappar koncepten. I slutet av ”F”  skriver hon angående makens dom att det var ”staten i staten” som dömde honom. Som läsare börjar jag undra om Frostenson missat lektionerna i SO på högstadiet. När någon döms i en domstol brukar det ses som helt vanlig statlig maktutövning. Så Katarina, om du ska veva trumpska deepstate-teorier kan du väl i alla fall läsa på om dem på Flashback?

Det är synd. För ”F” har faktiskt fina partier som rörande beskriver en tillvaro i exil. Vid ett tillfälle skriver Frostenson att orden är ett slags skyddsrum för henne. Det är en passande liknelse – sällan har jag läst en så isolerad text. Men som det är nu står bombasmerna i vägen för dessa avsnitt – likt väldiga ekar på en dimmig åker. Till nästa dagboksroman hoppas jag därför att Frostenson skippar det mobergska gnället på skitlandet Sverige och ägnar sig mera åt den tröstlösa vardagen. Och att hon väljer andra författare som följeslagare.