Kärvt & halvgalet

I en av de första texterna i Rosa Liksoms Sånt är livet får vi möta en kvinna som har planerat sitt bröllop i tre år. Vis av väninnans erfarenhet, som bara avsatte ett och ett halvt år och gick in i väggen, har hon gjort allt ”som man ska”. Hon har bjudit in 200 personer, skramlat 40 000 euro till startkassa, anlitat ett amerikanskt cateringföretag och flugit till Paris för att hitta rätt klänning. När datumet närmar sig frågar en släkting vem mannen är. ”Vaddå är det viktigt?”, frågar bruden, ”Jag tänkte bara ta någon...”. Släktingen får en blick som om han precis ställt en väldigt konstig fråga och bruden skyndar vidare. Sen är berättelsen slut.

Som läsare sitter man där och bara Va? Var det inte mer? Får man ingen förklaring till varför brudgummen var så oväsentlig? Nope. För så skriver Liksom. Hon berättar ofta skruvat om självtillräckliga kvinnor som tar saken i egna händer. Ofta är berättelserna bara någon sida och utan poäng. Och männen är så gott som alltid överflödiga.