Oregelbundna, osäkra, återupptas de.
De upphör igen.
De återupptas igen.”
Vi lär känna flera av figurerna i Marguerite Duras Kärleken genom deras steg, eller rörelser. Det är som en teater, film, eller rent av: en dans.
Kortromanen från 1971 kommer nu i översättning av poeterna Athena Farrokhzad och Olivia Iso.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Precis som i många andra Duras-verk befinner sig huvudpersonerna vid kusten. Havet är en kuliss, som lever och spelar in i handlingen. Vågorna och åtrån vävs ihop. En kvinna, som är utstött, verkar leva på gatan. Två män rör sig omkring henne, i en triangulär form som återkommer i Marguerite Duras böcker. Ett tidigare exempel är den voyeuristiska iakttagelsen i Lol V. Steins bekännelser (1964). Böckerna har för övrigt flera gemensamma knytpunkter, som platsen där de medverkande befinner sig: S. Thala.
”Han träder in i hennes närvaros fält. Han stannar. Han tittar på henne.”
Kvinnan här antyds lida av någon form av psykisk sjukdom – faktisk, eller, vad vet jag, en sund människas reaktion på ett sjukt samhälle. Och hon är gravid, och mår illa.
”– Har hon försökt kräkas?
Resenären svarar honom.
– Det tjänar ingenting till, det börjar om.
– Det är sant.”
Meningarna är korta och stjärnklara, medan den övergripande konversationen är vag och doftar inte sällan av Samuel Beckett. Det kan uppfattas som absurt, men samtidigt: är det inte just såhär (konstigt) som människor talar?
”– Barn.
– Fortfarande?
– Ja.
– Vems?
Hon vet inte.
– Jag vet inte.”
Det finns ett tyst samspel mellan huvudpersonerna, där själva närvaron är det centrala. Som så ofta i Marguerite Duras böcker är mycket outtalat. Kommunikationen sker genom rörelsen, en vågrörelse till och från de andra människorna, lika mycket som i faktiska ord som byts dem emellan:
”Alltså stannar han för att låta henne komma ikapp honom. Hon kommer ikapp honom. / Alltså börjar han gå framför henne igen, mot floden. Hon kommer ikapp honom igen.”
Under samma period som Duras skrev den här boken skrev hon filmer och andra manus. Texten för ofta tankarna till just scenen.
”En kvinna går över gården, hon går mot vestibulen. Hon har sällskap av två barn. De bär sorgkläder.”
Precis som i andra Duras-verk finns en spänd förväntan, som varvas med en känsla av det oundvikliga.
I andra av hennes översättningar har det funnits förord av exempelvis Sara Stridsberg och Katarina Frostenson, och det har gett mig som läsare stor behållning. Samtidigt förstår jag poängen med att inte ha ett förord. Just för att själva romanen är så pass löst hopknuten lämnar den mycket ansvar – men också frihet – till läsaren att skapa sin egen tolkning. Nu tvingas läsaren anstränga sig fullt ut, och slipper inte undan med introduktionens genvägar.
Det här är en bok som kräver mycket av läsaren. Olika pronomen, han, hon, de, dyker upp och det är inte alltid enkelt att lista ut vem som är vem. Den läses bäst som en dikt, något man plockar upp och sugs in i utan att vara besatt av logiken.
Rytmen har en avighet som bråkar med läsaren – både i meningsbyggnaden, i styckenas uppbyggnad och i hela bokens struktur. Du, jag, hon, allt tycks flyta ihop, men är det så farligt? Kärleken uppmanar läsaren att släppa kontrollen och bara ge sig hän, till orden. Ja, känna hänförelse.
